Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter världens största industrikatastrof

Annons

böcker |

Fem över tolv i Bhopal

Dominique Lapierre & Javier Moro

Översättning: Kristina Ekelund

Leopard förlag

Fem över tolv på natten, den tredje december 1984, läckte giftig gas ut från det amerikanska företaget Union Carbides fabrik i centrala Bhopal, i Indien. Vinden blåste mot stadens fattigkvarter och utsläppet drabbade de allra fattigaste hårdast. Närmare 30 000 människor dog strax efter händelsen och 500 000 skadades. I dag lever 200 000 människor med kroniska sjukdomar orsakade av katastrofen och varje månad dör 10-15 personer i sviterna efter den.

I Bhopal intervjuade jag i skarven mellan 80- och 90-tal Abdul Jabbar Khan. Han var ordförande för en organisation som kämpade för offren efter världens största industrikatastrof. Hans familj utplånades av katastrofen och själv fick han bestående psykiska problem och permanenta andningssvårigheter.

I tidningar kunde jag vid två besök senare i Indien, det senaste år 2000, läsa att han fortsatte att hålla motståndets låga vid liv.

I Dominique Lapierres och Javier Moros bok Fem över tolv i Bhopal, möter jag honom ånyo, som ett exempel på en av de många vardagshjältar som katastrofen fostrade. Människor av hans sort intar en central plats i boken, som blivit en bästsäljare över hela världen.

Berättelsen om journalisten Rajkumar Keswani kan tjäna som en inkörsport till problematiken. Keswani kom över material som visade att Union Carbides fabrik var vanskött och full av brister. Han skrev fyra artiklar om detta två år innan katastrofen. En av dessa avslutade han: "Om det en dag händer en olycka, säg då inte att ni ingenting visste!" Keswani publicerade sina artiklar i en oansenlig tidning och mycket få brydde sig om innehållet.

Författarnas främsta instrument för att återskapa vad som hände, är inlevelsen. Samtal med katastrofens överlevande och ett minutiöst insamlande av fakta är fundamenten. Deras bok bärs fram av djup solidaritet med offren och är en partsinlaga; författarna skänker halva sin royalty till olika stödprojekt för människor som än i dag lider av sviter efter katastrofen.

Union Carbide har gjort det svårt att få klarhet kring vad som egentligen hände. Än i dag har inte företaget beskrivit vad giftmolnet bestod av och gjort det omöjligt för indisk sjukvård att ge effektiv vård.

Efter tragedin uppstod en debatt om människovärdet. Wall Street Journal slog an tonen och ansåg att ett amerikanskt liv var värt ungefär 500 000 dollar. Men då Indiens nationalprodukt bara var 1, 7 procent av USA:s, ansåg tidningen att domstolen borde utdöma ersättning för indiska offer med den måttstocken, det vill säga 8 500 dollar per person.

I januari 1989 lovade Union Carbide att betala 470 miljoner dollar i skadestånd till offren, mot att den indiska regeringen gick med på att inte vidta åtgärder mot företaget och dess ordförande. Regeringen accepterade, utan diskussion enligt författarna, trots att man begärt sex gånger mer från början.

I det korrumperade Indien försökte många sno åt sig pengar från detta konto. Folk kunde tvingas att lägga fram 1 400 rupier för att få dokument som visade att en anhörig var död. För att få ut sin lagliga ersättning blev det alltså nödvändigt att betala mutor.

Till slut fick de överlevande mindre än 60 000 rupier, ungefär 12 000 svenska kronor, i ersättning för en anhörigs död. Det beloppet ligger långt ifrån en miljon per person, som en amerikansk advokat strax efter katastrofen ansett vara rimligt.

Att ställa Union Cardbide och dess chef inför domstol blev omsider omöjligt då företaget lades ner på grund av olyckan. Chefen gjorde sig oåtkomlig för kontakt. Arresteringshandlingar och polisanmälningar från organisationer som stred för offren kom inte fram. Företagets ledning har inte svarat på Lapierres och Moros frågor och ställer inte heller upp på intervjuer.

En protestmarsch från Bhopal till New Delhi - 100 mil - genomfördes år 2000 för offrens rättigheter. Och katastrofen alstrar i dag protester över hela världen. År 2002 protesterade Greenpeace mot de föroreningar som finns runt fabriken i dag. Giftutsläpp som man lämnade efter sig på det övergivna fabriksområdet i staden förgiftar nu grundvattnet för mer än 50 000 invånare. Bokens författare prövade att dricka av vattnet och fick magsår, hudutslag och brännsår. (!) Snart tjugo år efter tragedin genomförs protester i Venedig, Washington och London.

Dominique Lapierre och Javier Moro har solida kunskaper om indisk kultur och indiskt samhällsliv. Fem över tolv i Bhopal visar hur det kan gå till när den rika världen möter den fattiga världen. I globaliseringens tidevarv är insikter om det mötet sällsynt värdefulla. När jag nu i detalj får veta hur illa katastrofen har följts upp av de ansvariga i företagsledningen och av de indiska myndigheterna, drar jag mig till minnes de överlevandes berättelser som jag fick lyssna på i Bhopal och vreden infinner sig på nytt.

STEN JACOBSSON

Mer läsning

Annons