Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Effektiv dramatik

Annons

När är det som jävligast i Lars Noréns pjäs Krig? Det känns ibland övermäktigt att både titta och välja.

Är det när den uppenbart krigstraumatiserade 12-åriga Semira önskar sig en lillebror att tortera, leker bombanfall, hotar skära av sin syster brösten, berättar om sina drömmar om att bli självmordsbombare eller berättar hur hon våldtagits året innan av en gubbe som sagt att han egentligen inte ville?

Är det när hennes äldre syster Beenina kommer hem från motorvägen med några dollar och amerikanska cigarretter, boffar limångor och berättar att hon utnyttjas av tre soldater varav en blivande präst från Wyoming?

Är det när den hemvändande fadern berättar att han tvingats äta asfalt i arbetslägret, att en officer i segrarmakten tvingat hans vän att bränna sönder hans ögon med en cigarrettändare och när han förvirrad och ömhetstörstande kräver sex av Beenina?

Är det när modern berättar hur männen i grannfamiljen, som dittills varit deras vänner, våldtog döttrarna i timmar, hur hon våldtagits av sina tidigare elever - och fadern svarar med att hon bara är skit och att han ska döda henne?

Är det när brodern Ivan berättar att till slut brydde sig de mätta hundarna inte längre om alla lik i byn och att segrarmakterna tvingade honom att piska ihjäl sin egen son?

Lars Norén säger sig vara upptagen med frågan vem som överlever krig och varför. I pjäsen antyder han själv sitt svar: de förhärdade. De som kapslar in sig. De som inte litar på någon. De som har alla taggar utåt och i första hand tänker på sig själva.

Det är uppenbart att Norén i stor utsträckning fått sitt stoff från krigen i det forna Jugoslavien.

Han vill visserligen skapa en allmängiltighet för materialet genom att understryka att det skulle kunna utspela sig var som helst, men namnen, de etniska motsättningarna i ett samhälle som dittills varit multietniskt, de religiösa grupperingarna kristna mot muslimer, bomberna, de fredsbevarande styrkorna, lägren, avrättningarna av alla män i byar och städer - allt pekar entydigt mot det sätt på vilket vi fått Jugoslavienkrigen beskrivna för oss. Eller upplevt dem.

För Norén har rätt när han pekar på att många fler än det allmänna medvetandet vill se att de nya svenskarna faktiskt kommer hit med dessa erfarenheter djupt begravna i sina hjärtan. Det är svårt att tänka sig ett viktigare ämne att sätta upp på en teaterscen. Och det är mästerligt dramatiserat.

Pjäsen Krig är nämligen inte i huvudsak en våldets, övergreppens och kränkningarnas katalogaria - pjäsen är mycket effektiv dramatik.

Språket är skrämmande precist och så naket stålblankt att man önskar att tempot kunde sänkas ibland, så att orden ännu stadigare skulle få fäste.

Centralt i dramat är faderns vilja att allt nu när han kommit hem ska återgå till vad det var tidigare - det liv han uppfostrats till: familjeöverhuvud, familjeförsörjare; den som har rätt att begära allt från underdånighet till sex av sin hustru. Men i det tillstånd av total normupplösning och gränslöshet som inträtt har de patriarkala strukturerna imploderat.

När den blinde fadern håller sitt stora tal om sin hjälteroll i kriget har alla redan lämnat rummet. Hans gudstro framstår som innehållslösa fraser, lika traditionalistiska som hans mansroll. Kanske ska hans blindhet uppfattas symboliskt.

Efter kriget, när hustrun slutar lyda och i stället säger vad hon känner, antyder hon att hon var död och mannen blind redan innan kriget började. Semira kallar öppet Ivan för sin pappa. Hur länge har egentligen mamman och Ivan haft ett förhållande?

Ivan utnyttjar broderns blindhet för att hålla sig undan tills han i en magnifik teaterscen upptäcks i det ögonblick han återvänder till sovrummet från den påbörjade flykten för att hämta Semiras Anne Franks dagbok.

När Ivan använder ordet "vi" om hur hunden dödats för att man skulle få mat, antyder Norén att fadern till slut förstår det oerhörda: Ivan har tagit hans plats i hustruns säng. I familjen finns det ingen plats att ta. Den är i upplösning. En socialdarwinistisk överlevnadsinstinkt har tagit över alla bindningar.

Beenina försöker till exempel själv locka med sig överlevaren Ivan till ett annat land. Alla drömmer om Tyskland, Italien, USA. Eller varför inte Disneyland?

Eva Millberg som modern är skrämmande trovärdig i sitt skådespeleri. Hon dominerar skeendena, med en gestaltning av livsleda som i det längsta döljer en flammande kärlek till Ivan. I rollerna som döttrarna är Eva Melander men särskilt Emelie Jonsson (som har dansbakgrund) riktiga fynd.

Per Burell är litet jämntjock i sin framställning och är den som mest gör våld på Noréns text i det att han forcerar replikerna när de hade vunnit på en tyngre presentation. Göran Ragnerstam är ojämn men har i sina starkaste passager i Krig inte varit så bra sedan Skuggpojkarna.

Med sin berättigade anspråksfullhet är Krig helt enkelt mycket, mycket bra teater.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons