Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Edwardson - språkligt misslyckad

Annons

En rad lösa tåtar fladdrar okontrollerat. Det handlar om längesen timade mörka handlingar och om dagens fräcka ligaverksamheter, som när storstadslägenheter systematiskt töms på varenda pryl efter snyggt samarbete mellan uthyrare och tjuvar. Kvinnomisshandel finns med på ett hörn och jazzen flödar medan Edwardsons kommissarie Erik Winter och hans poliskollegor i Sverige och England försöker lösa mysterierna.

Tidigt i boken kontaktas Winter av sin gamla flamma Johanna Osvald, som ängslas för att hennes pappa försvunnit i Skottland.

Där letar denne i sin tur efter sin far som sedan sextio år betraktats som död efter en förlisning utanför Skottland, men från vilken mystiska signaler plötsligt utgått, som tyder på att han kanske lever.

Detta låter som ett lovande uppslag, men mer blir det inte.

Med mördande frenesi kastar sig Edwardson in i företaget att skapa djupare dimensioner än en god berättelse och att göra det genom att tänja språkets möjligheter.

Resultatet blir förödande.

Själv läste jag och läste utan att hitta vare sig puls eller spänning och till slut var jag så intill utmattning trött på hela detta Segel av sten att jag bara hade en önskan: Att komma till sista sidan.

Någon läsupplevelse blev det aldrig. Och att Erik Winter sett ut en tomt åt sig och sin lilla familj och rent av verkade stå på tröskeln till en ny och borgerligare livsfas kändes också det fullkomligt ointressant.

Hur kan det bli så här? Så läsvärd som Åke Edvardson faktiskt varit i sina tidigare böcker om den göteborgske kommissarien och de ruskigheter denne utrett.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons