Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dyrt betyder inte alltid bra

Annons

Shanti Roney spelar Lasse, en hygglig kille som jobbar med superhemliga datagrejer på en flygbas i Norrland. Han lever ett lyckligt liv med sin familj. En dag kontaktas han av några hänsynslösa typer som vill åt det hemliga vapensystemet. Och för att komma åt det är de beredda att döda hela Lasses släkt om det behövs. Vad gör man? Familjen eller fosterlandet?

När det kommer till kritan är nog valet ganska självklart för de flesta. För Lasse är det dock bara början.

I rätt händer skulle upplägget kunnat ha blivit en riktig nagelbitare, men Hotet är helt enkelt för platt och simpel för att man ska bli riktigt engagerad i karaktärerna. Klichéerna är för många för att det ska vara någon mening att ens räkna upp dem här.

Kjell Sundvall verkar till slut ha bestämt sig för att bli svensk films mest okomplicerade regissör. Så måste det vara. Folk vill inte ha några konstigheter. Lite pang pang och Stefan Sauk borde väl räcka? Sauk får för övrigt spela lite Hamilton igen.

Hantverkskunnandet är det absolut inget fel på - allt är proffsigt och gediget rakt igenom. Det är inte det som brister, utan innehållet.

Med tanke på att både Jägarna och Grabben i graven bredvid var ganska bra, så torde det stå klart att Kjell Sundvall behöver bra manus för att lyckas. Det innebär inte nödvändigtvis några konstigheter.

Hotet verkar vara skriven med vänster hand i en anda av "nu när vi fått försvaret att ställa upp med så många Jas-plan så måste vi väl svänga ihop en historia också". Ingen vidare drivfjäder.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons