Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dylan blev en fånge i sin egen berömmelse

Annons

Det är januari 1961 och Bob Dylan har just anlänt till ett vintrigt New York. Han sitter i en taxi med Lou Levy från Leeds Music publishing company. Först går färden till en skivstudio på West 70th Street innan den fortsätter till Jack Dempseys restaurang på femtioåttonde och Broadway.

Lou introducerar Bob för Dempsey som säger att "du ser för lätt ut för en tungviktare, grabben, du måste lägga på dig några kilo". Sedan talar han om hur Dylan bör klä sig innan Lou avbryter: "Han är ingen boxare, Jack, han är en låtskrivare och vi ska publicera hans låtar".

Så där börjar det och det fortsätter lika bra. Vissa historier har tidigare biografer skrivit om och en del finns besjunget, men att läsa Dylans egna ord om det som var är att uppleva allt på nytt, naknare och sannare än någonsin tidigare.

Dylan var nitton när han anlände till New York. "Med godståg", säger han till mannen från skivbolagets PR-avdelning som ska skriva en presentation om honom. "Du menar passagerartåg", rättar mannen, men Bob envisas med att det var ett godståg. Man märker Dylans leende när han berättar om samtalet och sedan glädjen över att få berätta hur det var. Han hade anlänt i en Impala -57 års modell, med en 24-timmarslift direkt från Chicago till New York. Berättar han sanningen nu? Vem vet? Inte jag, men det känns så uppriktigt att det är en sann njutning att läsa.

Chronicles är mirakulöst bra. Rösten som berättar är lika inträngande som sångrösten som har följt mig genom livet. Det är en glädje att få följa med när Dylan skriver om hur det var när han började spela i Greenwich Village, först på syltor för nästan inga pengar alls.

Dylan skriver livfullt och utförligt om vägen till spelningar på större ställen. Första tredjedelen av självbiografin handlar om tiden innan genombrottet. Dylan lyssnar till Ricky Nelson när denne uppträder på ett av de bättre ställen där Dylan senare ska få jobb. Han känner gemenskapen, gillar Nelsons röst och hans förmåga att göra allt han sjunger till sina "egna" sånger, också Dylans sånger.

Sådana klarsynta iakttagelser lyser upp Dylans väg genom New York, men främst är det vägen, vännerna och spelställena han berättar om. Han skriver om vilken slags musik han lyssnade till och vilka böcker han läste och han skriver om sitt hårda arbete för att finna sin musikaliska egenart. Han lyssnade till andra musiker, träffade äldre kolleger och läste - historia, tidningar, romaner, diktsamlingar.

Det är underbar läsning, men vi vet att så kommer det inte att fortsätta. Framgångarna väntar runt hörnet.

I kapitlet New morning uppenbaras vilken fasansfull morgon berömmelsen var. Den lyckliga vandringen till succén slutar i igenkännandets helvete. Dylan tvingades bittert lära hur det var att bli legendarisk innan han fyllt trettio. Kort sammanfattat: Det var jävligare än det går att föreställa sig. Framgången hade för all framtid förvandlat Dylans liv.

Snart bryter helvetet loss. Dylan hade tagits emot som sin generations förkunnare. Många mottagare ville att han skulle vara på hela tiden. De ville vara nära. Dylan ville ha beundrarna på avstånd. Han ville koppla av och vara med sin familj. Utanför bostaden i New York krävde hans beundrare en aktiv tjänstgöring som legend.

Journalisterna lämnade honom aldrig i fred. Dylan ville inte vara predikant för sin generation. Han var berömmelsens fånge.

Desperat och förtvivlad över att inte få vara sig själv utanför hemmet förlorar han skaparförmågan. Kreativiteten som behövs för att skapa kräver inte bara erfarenhet och fantasi utan också observationer, men Dylan kunde inte se utan att bli sedd.

Från den nyvunna berömmelsens fasansfulla morgnar kommer barmhärtigheten som en försenad gåva år 1987. Den kommer när Dylan kände att han var slut som musiker. De många årens turnerande hade slutat i tomhet och besvikelse över att inte kunna fånga "the inner spirit of the songs." Han var utbränd och började vänja sig vid tanken på att lägga av.

Efter en lång turné med Tom Petty and The Heartbreakers skulle Dylan göra några spelningar med The greatful dead. Han mötte bandet i San Rafael där de började repa. Det gick dåligt.

Så Dylan lämnade inspelningsstudion utan tankar på att återvända. Han gick på Front Street, det regnade. Han kom förbi en liten bar där ett band satt och spelade. Han gick in, ställde sig vid baren, beställde en gin och tonic och lyssnade och kände den avspända naturlighet med vilken musikerna spelade. Han gick tillbaka till studion och började spela som om inget särskilt hade hänt. Det som hänt var att upplevelsen hade givit honom en ny avslappnad hållning.

Plötsligt kunde han spela gamla sånger som han inte klarat av att spela på länge.

En kort tid därefter for han till New Orleans där han spelade in Oh mercy. I Chronicles finns en utförlig skildring av den långa inspelningen. Det är så levande att det är som att själv vara på plats.

TOMAS POLVALL

Mer läsning

Annons