Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dunnes dödsvisa går i kvav

Annons

Ett problem med thrillern (i betydelsen en kriminal- eller spänningsroman där huvudpersonen varken är polis eller detektiv) är att brott utreds av polisen och att poliserna i en thriller är bipersoner.

Problemet är berättartekniskt, i händerna på en driven thrillerförfattare alltså inget problem utan snarare tvärtom en möjlighet till spänningsskapande grepp.

Men i irländaren Patrick Dunnes En visa för de döda känns problemet så stort att det får romanen att kapsejsa.

Dunne gör det dessutom extra svårt för sig genom att låta huvudpersonen, den kvinnliga arkeologen Illaun Bowe, berätta denna osannolika mordhistoria i jagform: allt som händer måste alltså hända och redovisas ur hennes perspektiv.

Vad som händer är att Illaun Bowe och hennes kolleger hittar ett mumifierat kvinnolik vid utforskningarna av en femtusen år gammal gravplats i trakterna av Drogheda på Irland.

Kvinnan har inte dött någon naturlig död. Hon har fått halsen avskuren, ögonen utstuckna och i munnen har någon placerat en kvist järnek.

I hennes grav finns också ett svårt deformerat spädbarnsskelett. Mycket pekar på ett ritualmord, och fyndet blir definitivt ett fall för polisen när snart också ägaren till marken som graven finns på hittas mördad - lemlästad på exakt samma sätt som kvinnan.

Från och med nu förvandlas Illaun Bowe från stillsam arkeolog och medlem av den lokala kyrkokören till skarpsinnig och beskäftig privatdetektiv.

Av outgrundliga skäl accepteras hon också som en fullfjädrad Miss Marple av den utredande polisen.

Hon får sitta med vid förhör av misstänkta, polisen ringer henne, söker upp henne och ger henne löpande information om hur utredningen framskrider.

Och det hela blir närmast outhärdligt när det hela tiden är Illauns, och inte polisens, slutledningar som för fallet framåt mot en final i ett nunnekloster som vacklar på pekoralets gräns.

Folk i romanen blir också "gröna av avund", far iväg som "skållade råttor", är "ulvar i fårakläder" och uttalar sina repliker "skämtsamt", "dräpande", "obekymrat".

Det är böcker av det här slaget som ger deckargenren dåligt rykte.

Att just Minotaur, ett förlag som tidigare visat klass i kriminalutgivningen, översätter Patrick Dunne känns oroväckande.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons