Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dumskallarnas sammansvärjning

Annons

USA har alltid erbjudit rikligt med dumhuve-rock.

Tänk bara på Ted Nugent och hans jakt på den perfekt dumma hårdrocklåten. För att inte tala om mytbildningen kring denne gonzo-rockare.

"Skiter han verkligen på sig på scenen?" Så gick verkligen snacket kring The Nuge under hans storhetstid.

Kiss turnerade med kabuki-sminkning och dubbla, självlysande "högspännings-S" i scenfonden. "Meet you, greet you in the ladies´ room".

Ramones gjorde en grej av att sjunga om att sniffa lim - och senare "Carbona, Not Glue" - men det var ju gjort med smart finess så jag vet inte om dom kan räknas.

Beastie Boys turnerade med strippor i burar och jättefallosar och sprutade öl på publiken och snodde Volkswagen-emblem att hänga runt halsen. I dag är Beastie-pojkarna humana rättsaktivister och skulle aldrig få för sig att välta en ko, eller ännu mindre en Dalai Llama.

Nu skriver vi februari 2002 och dumskallarnas sammansvärjning är över oss på allvar. Efter 11 september har ett par dunderdumma rockstjärnor utmärkt sig.

I Sverige har än så länge Andrew WK varit den mest synliga. Via foton i hippa brittiska livsstilsmagasin har han vunnit även poppåvarnas gillande. Jag vet inte om ni sett bilden på Andrew WK med blodet rinnande ur näsan. Han ser ut som en hårdrocks-Evan Dando för blodfetischister.

Ingen mindre än Dave Grohl, Nirvanatrummisen som numera frontar Foo Fighters, har uttalat sig om sexigheten i den bilden. Så fick Andrew WK också agera förband på Foo Fighters fjolårsturné.

Live är Andrew WK:s musik en humörhöjare. Det är som om någon stoppat Magnus Ugglas mest hockey-hejarramse-aktiga refränger i en eurotechno-tempererad death metal-mixer. Musikerna i bandet kommer mycket riktigt från Floridas death metal-kretsar. Men den pumpande, frustande musiken är allt annat än obskyr mörkermusik. Texterna på debutalbumet "I Get Weak" talar sitt tydliga språk. Det är festa och knulla som gäller. Party till you puke, dude.

På samma sätt har Kid Rock blivit en storhet på de amerikanska topplistorna. Pamela Andersons pojkvän rappar fula ord till sin patenterade "hick hop". En slags kombination av hårdrock, country och hiphop.

Titeln på albumet "Cocky" säger det mesta. Det är kanske inte Bajen, men det är brudar och bärs så långt örat kan nå. Det säljer som marshmallows med smör hemma i USA.

På en låt rappar Kid Rock till och med om hur han och vilde Bill Clinton doppar fingrarna i en flygvärdinnas intimaste. Det har inget med 11 september att göra - så vitt min överintellektualiserade, fransk-film-diggande hjärna lyckas utröna - för Kid Rock rappar inget om några "twin towers", men ändå...

Amerikanska militärer har använt Kid Rocks musik för den moraliska uppbyggnaden - eller nåt. Låten "American Badass" har spelats högt som Usama efter vad som tros vara al-Quaida-attentat. Patriotismens nya ansikte, I kid you not.

Tillsammans med den nya generationen metal-jeppar - med Limp Bizniz som affärsidé - bildar dessa båda vulgorockers en stadig fettvägg rätt i pannbenet på den mellanamerikanska ungdomen. I efterdyningarma av 11 september passar dessa båda artister bättre än det mesta in i den rådande stämningen.

Att både Andrew WK och Kid Rock kommer från Michigan visar bara att Iggy Pops bastardbarn har kommit för att ta över. Frågan är bara hur länge det dröjer innan amerikansk rockmusik ter sig lika exotisk för svenska öron som diverse så kallad world music. Eller kommer de på lång sikt att lyckas med att förse svenska rocklyssnare med "engineered minds"?

TIMO KANGAS

Mer läsning

Annons