Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drama utan dramatik

Annons

En galen professor klonar i lönndom ett litet brittiskt barn och stendör. Kvar blir fadern, sonen och de oheliga klonerna. Son nummer ett växer upp och blir en arg, aggressiv, suicidal och elak ung man. Kan det månne bero på att han inte fick tillräckligt mycket uppmärksamhet av alkoholist-pappa när han var barn? Son nummer två är en nervig och osäker liten mes, ett klassiskt offer. Kanske fick han rent av för mycket uppmärksamhet av en kompenserande, tillnyktrad fadersgestalt?

Och varför ljuger pappa om sina pojkars ursprung?

Vi får egentligen inga svar i detta korta genteknikinspirerade tvåmannastycke om en fars relation till sina söner.

Och frågorna som ställs räcker nätt och jämnt till för att hålla intresset uppe i 60 minuter. Särskilt som den dramatiska handlingen i Ett vackert barn är obefintlig. Det händer nix, noll, nada och ingenting på scenen.

Vi får två skådespelare som matar dialog mot varandra i scener som separeras av mörklagda, tysta, kontemplativa pauser.

Iwar Wiklanders fadersgestalt är navet kring vilket Fredrik Evers söner/kloner snurrar likt tre identitetskrisande, olycksaliga andar.

Som sig bör är dock fadern den mest olycksaliga karaktären på scenen.

Farsor på scenen ska helt enkelt inte ha det för lätt. Teaterhistorian mellan Oidipus och Lars Norén är proppfull av söner som hatar sina fäder. Bittert.

Ett vackert barn lyckas dock inte få någon riktig snurr på de genmanipulerade intrigerna mellan fadern och hans söner. Det mest intressanta med pjäsen är kanske att sönerna har ihjäl varandra i stället för fadern.

Texten har en statisk karaktär och händelser återberättas bara i replikskiften utan att någonsin utspelas i scenrummet.

Det är drama utan dramatiska inslag, där skådespelarna ibland tvingas höja rösten bortom det teatraliska för att försöka skapa någon form av kontrastverkan och effekt.

Men det hjälper inte att Iwar Wiklander skakar fragda ur kindpåsarna.

Bakgrundshistorian med den galna professorn som klonat ett barn är omöjlig och Wiklander har svårt att hitta in i faderns karaktär. Ofta står han liksom lite vid sidan av, läser manusrader, låter som om han talar om en helt annan karaktär än den han är skickad att spela.

I slutscenerna lyckas han bättre med att skänka liv åt faderns tragik. En man dömd att älska och mista sina barn.

Fredrik Evers har en mer tacksam uppgift. Han spelar alla sönerna/klonerna, och lyckas med någorlunda små medel skapa tre distinkta, klart separerade individer med skilda karaktärsdrag.

Texten är dock rejält pladdrig och mer än lovlig oprecis. De båda skådespelarna på scenen tvingas slänga ur sig repliker som "Jag känner inte att jag är jag, och så alla de andra... ".

Ett vackert barn känns därför som ett slags dramatiserad debattskrift.

En betraktelse över genteknikens faror, identitetskris och fader-son-relationens inneboende komplikation.

En pjäs rik på filosofiskt fluff, men fattig på handling och dramatisk nerv.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons