Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dolly Parton och pannbiff

Annons

De spelade Dolly Parton, "Joline", i hotellbaren. Så jag såg ingen anledning till att ge mig ut på de sörjiga trottoarerna för att leta upp en restaurang.

Dolly Parton har alltid varit en kvinna i min smak, och inte av de två anledningar ni tror. Vi pratar om kvinnan som gjort "I will always love you".

Dock hade man på menyn ingenting som ens påminde om sådant som kåldolmar med lingonsylt och stekt salt sill med löksås.

Servitrisen - stram i hårknut, svart kjol, vit blus - ursäktade detta med att hotellets gäster bar en så internationell prägel att sagda rätter var dem obekanta.

- Jag kommer från världsmetropolen Borlänge, sa jag. Där är sagda rätter välbekanta.

Hon behöll med en ansträngning leendet. Jag gjorde mig beredd att ge mig ut på de sörjiga trottoarerna.

Vid ett bord intill satt en stormagad man som med misslynt min studerade den krokodilskinnsinbundna matsedeln, där rätter för viktväktare och folk med grava ätstörningar presenterades med tio punkters Garamond på gulvitt linnepapper.

- I världsmetropolen Örebro likaså, sa han.

Jag sa att de enda närkingar jag är bekant med är Olle Perätalo, en av de bästa backar Brage haft. Samt Torsten Ehrenmark, en av de bästa kåsörer världen skådat.

- Herr Ehrenmark förstod sej på mat, sa mannen.

- All glädje utan rotmos är konstlad glädje, citerade jag.

Min bordsgranne och jag hade därmed i tyst samförstånd bildat gerillagruppen Husmanskostens vänner. Han slog ihop menyn.

- Då ska jag be att få pannbiff med lök.

- Samma här, sa jag. Med mycket smörstekt rödlök.

Det ryckte nervöst i servitrisens ansträngda leende.

- Och skysås och kokt skalpotatis, sa närkingen.

- Glöm inte lingonsylten, sa jag. Rårörd.

Servitrisens leende föll i dödsryckningar.

- Tyvärr har vi heller inte ...

- I det fröken tänkte säja, avbröt mannen, må finnas en teoretisk sanning. Dock säjer min erfarenhet att en inofficiell matsedel finns, som inbegriper sådant som köttbullar med brunsås.

Servitrisen bekräftade att så var fallet, men att den var tänkt för betydligt yngre matgäster.

- Är dessa köttbullar så att säja hemrullade? sa mannen.

Hon snörpte på munnen.

- Vi använder oss minsann inte av några halvfabrikat.

- Då så, sa mannen. Be då kocken bunta ihop och platta till ett gäng stort nog för en fullvuxen dalkarl och en ännu fullvuxnare närking. Servitrisen insåg att hon här hade att göra med en luttrad sort, en av de där omkringdrivande affärsnomaderna man hittar på varenda hotellbar i världen. Hon gick för att tala med kökspersonalen.

Jag böjde nacken i en imponerad bugning mot mannen och mästaren.

- Låt oss inte döva hungern i förskott, sa han. Man kan aldrig veta på vilket humör kockar är.

I högtalarna blev Dolly Parton avlöst av Kenny Rogers, "Ruby (don't take your love to town)". Servitrisen återvände. Tillbaka var också hennes leende, tillkämpat.

Hon meddelade att en av kockarna lät hälsa att han med en mammas omsorg skulle gripa sig an uppgiften. På en silverbricka medförde hon också tvenne spetsglas pomeransbrännvin.

- Från kocken, som tack vill han bjuda er på en stänkare.
THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons