Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Djupdykning i hårdrockens rötter

/

En dokumentär som går på djupet med hårdrockens rötter har saknats. Ända fram tills nu. I elva avsnitt får genrens historia och förgreningar en grundlig belysning.

Annons

En av vår kulturs stökigaste bastarder har gått och blivit salongsfähig. Ömsom betraktad som farlig, ömsom som enbart banal och korkad, kan hårdrocken nu ägnas akademiska studier och dyka upp i melodifestivalen och andra folkkära sammanhang. De mer hårdföra yttringarna ses oftare med mer fascination än med förfasande. Ika Johannessons och Jon Jeffersson Klingbergs bok Blod Eld Död, en utsökt studie över den svenska hårdrocken med betoning på death- och black metal, är ett gott exempel. Den dvd-aktuella dokumentärfilmen Så jävla metal! bör även nämnas i detta sammanhang.

Den amerikanske författaren Christopher Knowles har i studien The secret history of rock ´n roll mycket övertygande pekat på hur dagens rockmusik ekar av de antika mysterieriterna. Han går så långt att hävda att hårdrocken mycket väl kan vara den första primala musikformen.

För några år sedan bestämde sig antropologen Sam Dunn att titta närmare på hårdrocken som sociologiskt fenomen. Resultatet blev filmen A headbangers journey där han belyser ett grundläggande outsiderfenomen som i sin tur får en gemenskapande effekt. Dunn nöjde sig inte med denna inblick, utan har nu tagit ett stadigt grepp om genrens utveckling och vad som influerat den.

Elva delar på vardera fyrtiofem minuter har han på sig att vända ut och in och gå på djupet med stilar och dess utvecklingar. Och han går grundligt till väga när han inleder första delen med att med hjälp av en neurofysiolog svara på vad som sker i hjärnan när man lyssnar på hårdrock. Svaret är att hämningarna tenderar att släppa eftersom medvetandet minskar på kontrollen. Fram kommer instinkter, rå kraft och primala yttringar. I rätt arena kan det vara nog så befriande.

När metal föddes är lite av en tvistefråga, men att datera den till Black Sabbaths banbrytande debutalbum från 1970 med dess spöklika tritonuseffekter har sina poänger. Härifrån gräver Sam vidare i den musikaliska myllan och utforskar parallellerna till den klassiska musiken. Det visar sig att kompositören Gustav Holst stycken med sina okonventionella rytmer och spöklika atmosfär banade väg för odödliga riff. Violinisten Niccoló Paganinis betydelse för gitarrvirtuoser som Yngwie J Malmsteen och Eddie Van Halen är en mer känd influens. 

Mindre känt är kanske att Judas Priest-sångaren Rob Halfords stora idol när han växte upp faktiskt var operasångaren Luciano Pavarotti. Förutom sångtekniken influerades han och sångare som Iron Maidens Bruce Dickinson av operans teatralitet och storslagenhet i uttrycken. Metal handlar, som opera, om att skaka om och uttrycka kraft. Wagner är ett återkommande namn i sammanhanget.

Bluesens betydelse är grundligt utforskad sedan tidigare, men här lyfts även jazzen fram. Black Sabbath hade jazzen och dess synkoper i blodet och batteristen Bill Ward spelade som en storbandstrummis. En sångteknik som dödsmetallens growl såg dagens ljus i Howlin Wolfs kraftfulla och demoniska sångstil. Han kunde skrämma slag på både publik och medmusiker.

Seriens längd gör att den har möjlighet att gå på djupet och dra i alla de trådar som bedöms intressanta. Och det i ett behagligt tempo välsignat befriat från sporadiska översyner och blixtsnabba klipp som inte är helt ovanliga idag. Presentatören har just den fruktbara mix av analytisk skärpa och passion för ämnet som bäddar för ett lysande resultat. Ett plus är att de största artisterna och producenterna medverkar och att de har att ta ställning till idel intelligenta frågor.

Denna serie är ett måste för alla som någon gång headbangat eller känt sig frestade att göra det till Iron Man eller jublat när The Final Countdown ljudit genom högtalarna.

Mer läsning

Annons