Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dikt och verklighet flyter samman

Annons

Umberto Eco har någon gång sagt att problemet med att använda postmodernistisk teori för att förklara nya berättartrender i litteraturen är att när teorin tillämpas kommer den att inbegripa Homeros. Men kanske är det möjligt att säga något meningsfullt om något så spretigt som samtida litteratur.

Nivellering, uttryck för vår tids kunskapsteoretiska relativism, ökat intresse för språkets möjlighet att kommunicera med verkligheten är några av de filosofiska fenomen som tar form i en litterär trend i gränstrakterna mellan fakta och fiktion. Litteraturdocenten Bo G Jansson vid Högskolan Dalarna kallar den faktion.

Vad är det som är nytt i förutsättningarna? Kommersialiseringen har tilltagit. Tidigare fristäder som universitetsvärlden och public service lever i dag i konkurrens-lönsamhet och utfall mäts. Gränsen mellan fin- och populärkultur bryts ned. Kraven på slag- och attraktionskraft ökar i takt med att det mediala utbudet och konsumtionen ökar. En pluralistisk kultur uppmuntras.

-Jag ser inget automatiskt negativt i det. Men det är klart att det är i marknadens intresse att uppmuntra mångfald. Då blir det mycket som ska konsumeras.

I det här läget blir mediets förhållningssätt till verkligheten allt viktigare. Den franske sociologen Jean Baudrillard, som Jansson hänvisar till, menar att den postindustriella tillvaron kännetecknas av att människor tillgodoser sina begär eftersom behoven redan är tillgodosedda.

Chokladkakan som innehåller kokos har ett omslagspapper med en bild på en söderhavsö. Det är stillandet av längtan till en söderhavsö i allmän mening, inte nödvändigvis den som finns på bilden, som konsumenten köper -ett konstruerat eller om man så vill virtuellt begär. Det grundläggande behovet, näringsinnehållet i chokladkakan, träder i bakgrunden.

-I den här genomvirtualiserade tillvaron finns en nostalgisk längtan efter verkligheten. Numera kan man sköta sitt sociala liv på nätet och aldrig träffa några människor. Att säga Õdet här har faktiskt häntÕ om en roman har i sig ett reklamvärde i en tid när verkligheten ofta slår ut dikten. Via media kommer vi otroligt nära extrema verkliga händelser varje dag.

-En roman om något som hänt i verkligheten visar inte något egentligt verklighetsintresse, snarare bristen på det. Annars skulle man få lov att ta med ÕtråkigaÕ sociala och ekonomiska aspekter på det som berättas. Men för publiken kan man med en faktionsroman tillhandahålla ett lättillgängligt sätt att känna sig bildad, säger Jansson.

Den ökade förekomsten av faktionsberättelser är ett tecken på författarens abdikation från sin traditionella roll, anser Jansson. Dagens kulturella verk ställs samman av redan befintligt stoff och hälls i ett varumärke-författarnamnet. Ett exempel menar Jansson är Ernst Brunner.

-Han skapar inte i romantisk mening. Han går till källorna och läser vad andra skrivit om vad Karl XII sade. Sedan gör han om detta i jag-form. Sådana romaner är buktalerier. Förr öste författare ur sitt inre.

-Om Brunner kritiseras för att boken inte är sann hävdar han sin rätt till skönlitterärt skapande. Om boken får kritik för sitt innehåll kan han slå ifrån sig och säga: ÕSkyll inte på mig! Det här har inte jag hittat påÕ.

I sin doktorsavhandling Självironi, självbespegling och självreflexion-den metafiktiva tendensen i Eyvind Johnsons diktning (1990) lanserade Jansson en väl utvecklad begreppsapparat för att vrida och vända på olika aspekter av berättandet.

I den här boken borrar han djupt i undergrupperna dokusåpa, dokudrama och dramadokumentär. Författare han analyserar är bland andra Eyvind Johnson, P O Enquist, Truman Capote, Carina Rydberg och just Brunner.

Jansson konstaterar att faktionsberättande kan uppnå stora spänningsvärden fast det behandlar omständigheter som är välkända i läsekretsen. Han exemplifierar med Hitchcocks berömda resonemang om en episod med en bomb i en väska under bordet.

·Om den som ser filmen eller teatern känner till väskan och dess innehåll medan karaktärerna inte gör det uppstår en spänd förväntan på explosion eller upptäckt.

Om såväl åskådare som karaktär vet att det är något mystiskt med väskan är nyfikenheten väckt.

Om varken åskådare eller karaktärer känner till väskan eller bomben uppstår en chockeffekt.

Faktionsberättelsens styrka är att den skapar närhetskänsla och handlar om verkligheten samtidigt.

Jansson trycker starkt på den information som lämnas på böckers omslag eller baksida-deras paratext. Där berättar faktionslitteratur ofta att historisk forskning föregått författandet och att allt är sant men att texten fått romanens form. Faktionsberättelsen försöker vara både och.

-Vi kommer att komma tillbaka till tillståndet före Upplysningen och kapitalismen. Ordet ÕromanÕ fanns inte. Man skilde inte på fiktion och prosa. Det blev skandal när det upptäcktes att Defoes Robinson Crusoe inte var sann.

-Författaren blir en transformator, en etikett. Högt och lågt, verkligt och påhittat kommer att flyta ihop. Skillnaden är på väg att förintas. Rätten att leka framhålls. Det är ett lättfärdigt förhållningssätt. Det kommer att leda till en kris för historieämnet, säger Bo G Jansson.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons