Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dialog- fanatikerns värsta fiende

Annons

Det finns ett par rader från den irländske poeten, dramatikern och Nobelprisvinnaren W B Yeats som talar direkt från det förra seklets ungdom de författades i, till vår tid:

"De bästa saknar all övertygelse, medan de värsta är fyllda av känslodriven intensitet." (The Second Coming, 1920, min översättning). Raderna skrevs alldeles efter första världskriget och ett par decennier innan världen åter sattes i brand av just denna känslodrivna halsstarrighet. Resultat: industriell människoutrotning och sextio miljoner döda. Lägg därtill kommunismens masslakt och utarmning som fortsatte ett tag till.

I dag har den sekteristiska perverteringen av islam med rätta fått bära fanatismens hundhuvud. Det finns ett vittnesbörd från talibanterrorns Afghanistan som är djupt talande för fanatismens natur. Journalisten Ana Tortajadas har gjort skakande reportage om kvinnornas helvete under talibanernas terrorvälde.

Hon berättar hur ett gäng piskförsedda "väktare" via sina tortyrredskap släppte loss sin otyglade vrede över en kvinna som de tyckte skylde sin kropp för dåligt. Medan piskorna slet i hennes kött tappade hon sin Koran. Varje muslim vet att det är en försyndelse att kasta Koranen på marken. Torterarna var dock alltför upptagna av sin blinda vrede för att bry sig om saken.

Historien har aldrig upphört att fascinera mig. Hur kan en verklighetsuppfattning som kliniskt exkluderar alla andra aspekter av tillvaron ignorera till och med sig själv för nöjet att plåga en försvarslös kvinna? För det var just vad som skedde. Fanatismen visar sig vara så kontraproduktiv att den aktivt motverkar sin egen sak.

Svaret, misstänker jag, hittar vi i Yeats kusligt vackra rader. Det är de överhettade känslorna som tagit kommandot. Den ideologiska dräkten tycks paradoxalt nog vara sekundär.

Primär är den primitiva maktkänslan, att verkligheten låter sig möbleras efter ens infantila önskningar och behov. Kort sagt: en långtgående och extrem emotionell och intellektuell lättja, och nyckelordet är just - känsla. Eller snarare en bärsärkagående emotionell låsning.

Tillbaka till Yates! "De bästa saknar all övertygelse", hur ska vi förstå det? Som vankelmod månne? Näe. Det handlar faktiskt om motsatsen; en beslutsamhet att vägra låta sig besmittas av världsfrånvända, förljugna förenklingar och inskränkt monotont malande testuggeri-fanatismens sjukdomssymptom nummer ett.

Ett exempel på Yeats karaktärisering kan vi se hos moderaternas chefsekonom Anders Borg. Han har figurerat titt som tätt i media den senaste tiden och brukar pekas ut som en av hjärnorna bakom de mittencentrerade och mer framgångsrika moderaterna.

Tidigare byggde han sitt politiska tänkande utifrån en samling absoluta individcentrerade rättigheter. Tio år senare har han insett att en krampaktig fixering vid nattväktarstaten och naturrätt inte är en saliggörande formel. Så här säger han i en intervju i Arena (2:2005): "En marknadsliberal stat kan leda till ett väldigt intolerant samhälle, det vill säga motsatsen till liberalism."

Borg går vidare och prisar den svenska modellen och är inte rädd för att kritisera moderaternas tidigare brist på verklighetskontakt. Väljarna genomskådade denna brist på förankring vilket resulterade i 2002 års valkatastrof och Bo "Skatt är stöld" Lundgrens avgång.

I uppgraderad Saltsjöbadsanda konstaterar Borg att det inte finns så stora skillnader (vilket det förstås gör!) mellan en klok moderat och en klok socialdemokrat.

Han slår även ett slag för en omprövning av en försummad stabiliseringspolitik och pekar på nödvändigheten av att göra upp med den Keynesfobi som härjar bland svenska ekonomer. I stället för att sätta statsintervenerande J M Keynes och nyliberale M Friedman i en boxningsring undersöker han hur de kan komplettera varandra!

Jaha... är det det här som är ideologiernas död? Återstår det bara att bli uppgiven och cynisk nu? Sniffa lim, zoombietugga i sig Ahlgrens bilar, gäspa och pilla sig i naveln framför en hjärndöd actionrulle? Nej då. Det som dött är bara det dödkött som inte fungerar.

Ideologiernas död tror jag inte på, det är den brist på balans som urartar till fanatism som demonstrerat sin otillräcklighet. Att förväxlingen blommat ut till ett intellektuellt mode talar om hur långt gånget det är med eländet.

Förra seklet fylldes av experiment med att tvinga fram paradiset. Drömmen om det klasslösa paradiset resulterade i Stalins paranoida kannibalstat.

Kulten av renheten födde dess absoluta antites: nazismens pervertering av människan till en arrogansdriven industriell mördarmaskin.

Kapitalismens hyllning av sökandet efter lyckan och friheten har visat sig ha en inneboende dragning åt rovdrift och en reduktion av den enskilde från mål till medel.

Fanatikern lever kvar i föreställningar som begravts av livets gång för länge sedan. Konsekvenserna ser vi i föregående styckes skräcktirad. Det är ingen tillfällighet att gravar och gamla övergivna kråkslott är skräckskildringens mest typiska scenario.

Dödens rastplats, de skräckproducerande spindelvävsbetäckta interiörerna och gammalt förfall är en målande beskrivning av fanatikerns psyke och arbetsresultat. Det är en skräck- och dödsmaskin i dess allra mest konkreta betydelse. Ju mer kompromisslös hållningen är, desto större skada.

För fanatikern är dialog livsfarlig eftersom den slår hål på den neurotiska besattheten. Alla som nödgats försöka prata förstånd med en förprogrammerad upprapare av åsiktskitsch vet att det är dödfött. Denne slåss bokstavligt för sin mentala överlevnad och i den kampen är de mest bisarra stollerier välkomna.

Lögnen betraktas inte som förvanskning, utan som ett legitimt vapen för att korrigera uppstudsiga faktum. Fanatikern är slav under den mäktigaste drivkraft som finns - skräcken. Inför hotet att tvingas luckra upp sina låsningar står denne inför utplåningen.

När det som fanatikern uppfattar som verklighet rämnar finns ingen rationalitet kvar att klä sinnesintryck och känslor med- psykosen lurar runt hörnet. Det rör sig om den totala ynklighetens demoni.

Det finns inget grandiost eller sublimt hos ondskan, bara en patetik och ynkedom utan ände. Som i talibanväktarnas poänglösa piskande av en försvarslös kvinna.

Som en illustrerande coda kan vi avsluta med en anekdot från den franske författaren André Malraux. I en författarkongress i Moskva under kommunismens ungdomstid tog han del av en oändlig mängd drapor om hur kommunismen skulle ge universell lycka åt alla i en skön ny värld. alraux hade en invändning:

-Och hur blir det med barnet som blir överkört av en spårvagn?

Det var en tuff nöt att knäcka för de bolsjevikiska slaktarna, men en förslagen kongressdeltagare kom på lösningen:

-I ett perfekt planerat socialistiskt system förekommer inga olyckor.

För ett sådant vansinne återstår enbart katastrofer.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons