Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var bättre förr

Annons

Sverige under välfärdsåren 1945-1986 är den enda fungerande utopi utan förtryck som världen upplevt. Det borde vi vara stolta över. Om 50 år kommer vi att se på den perioden som vi kom att se på stormaktstiden.

Det sade författaren och debattören Göran Hägg vid en föreläsning på Borlänge bibliotek i går kväll.

Parallellen till stormaktstiden går att dra längre.

Välfärdsåren, som Hägg menar i dag har "dålig press", gav Sverige ett enormt anseende i världen. Vi omtalades med skräck eller beundran. President Eisenhower var måttligt förtjust över att de svenska reallönerna ökade mest i världen och konstaterade, felaktigt, att priset var världens högsta självmordsfrekvens och en allomfattande skörlevnad.

- Den där svenska synden var det, tyvärr, inte mycket med. Det har aldrig fötts så få utomäktenskapliga barn som under 1950-talet, sade Hägg.

Estradören Hägg gjorde en elegant, här och var raljant, och naturligtvis partisk genomgång av främst de stora politiska skeendena. Han berättade att han hade njutit av att skriva hur det kändes, hur det var "ute i stugorna".

- Man måste ha varit med. Det är ont om romaner om välfärdsåren. Senare kom Barnens ö och Babels hus, men man måste gå till deckarna för att få skildrat hur det var exempelvis ute i en förort som Tallkrogen där jag växte upp.

På flera områden pekade Hägg på en degeneration. Utbildningsväsendet ligger honom särskilt starkt om hjärtat.

Han berömde det bildnings- och rättvisepatos som en gång i tiden utmärkte socialdemokratin.

Alla skulle få samma chans.

Grundskolans kunskapsinriktning nådde sitt maximum.

Senare kom idealet att handla om att göra eleverna snälla och/eller lyckliga.

- Jag har aldrig begripit varför det skulle vara skolans uppgift.

Han tillbakavisade med skärpa föreställningen om att välfärdsåren präglades av konsensus. Det var vanligt att det var ideologiskt otänkbart för den ene att handla på Konsum och för den andre att handla hos den private handlaren. ATP-striden var oerhört skarp (och ledde till nytt och kravlöst riskkapital för näringslivet - inte socialisering).

Lika fel är enligt Hägg den idylliserande bilden av välfärdsåren.

Han påminde om att på 1950-talet var människor oerhört rädda för atombomben, befolkningsexplosionen, polio och kommunismen.

Å andra sidan tycktes han knappast beklaga att den enorma likriktningen av människor luckrats upp.

Man är inte längre socialt stigmatiserad om man inte sett Hylands hörna eller Onedinlinjen kvällen innan på den statliga televisionen.

- Till slut löpte systemen amok. Bokstavsvänstern erövrade massmedia. Miljonprogrammet blev absurt. Det revs hejdlöst i stadskärnorna. Sexualbrottsutredningen från början av 1970-talet ville avdramatisera våldtäkt, incest och pedofili.

År med upp-och-nedvända världen följde.

Nils G Åsling, borgerlig industriminister, är den ende som socialiserat stora delar av näringslivet. Erik Åsbrink, sedermera röd finansminister, reformerade skattesystemet och hänvisade likt en annan Bo Lundgren till "dynamiska effekter". Byråkratin kom att leva ett eget liv - myndigheter på en mer än lovligt dimmig abstraktionsnivå startades på löpande band.

- Vi blev ett råvaruproducerande land i EU:s utkant, på 10-15:e plats i alla jämförelser. Men vi borde vara stolta över välfärdsåren.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons