Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är redan farfars grabb

Annons

Det är höst på the sunny side of Ol' man river, det är vinter på skuggsidan. Det är Liam, tre månader, B Marley, två år, och farfar och husse, fyrtiosju.

Vi rasslar omkring i lövhögarna på solsidan, och jag svär på Mormors gamla bibel att jag nu inte konstruerar hötorgsmåleri. Just i denna stund är det i lurarna Van Morrisons "In the Garden", och innan den Bob Dylans "Gotta Serve Somebody" och Chris Reas "When the Good Lord Talked to Jesus".

Njet, jag är inte religiös.

Inte på riktigt. Men det kan inte hjälpas att man fylls av andlighet av att gå med sin hund och sitt barnbarn vid en gammal klok älv; man är bara en arrogant människa om man inte tror att naturen har klokheter att säga en.

Det är en morgon när hösten står på gränsen till vintern. Jag gruvar mig inte längre för vintrarna. Nu när jag mår bra tycker jag om alla dagar. Ljuset finns där alltid, in the garden, bara man går ut och låter det och en själv finnas.

I dag är himlen randad av moln och ljus. Minusgrader. Yllemössan, långa kalsingar, raggsockor i kängorna, varmaste vantarna. Liam av sin farmor minst lika påbyltad, omstoppad djupt nere i vagnen.

Små vilsna snöflingor yr omkring. På höstsidan en blek sol, som lampljus genom en gardin. På den breda jordstigen som hårdnat av tjälen virvlar de sista löven ur träden.

På vintersidan, dit morgonsolen inte når, är allting täckt av en piggig päls av frost och kråkorna flaxar över bruna ruggar med vass och kaveldun.

Och Van Morrison säger (man översätter inte Van the Man): "And I turned to you and I said, no guru, no method, no teacher, just you and I and nature, and the father in the garden."

Det är min favorit-Morrison. Men min definition av andlighet har ingenting med religiositet att göra. Andlighet för mig innebär att höra ihop med världen omkring sig på ett meningsfullt sätt.

Soluppgångar, knotiga gammelträd, en översnöad träeka som frusit in i isen, nysnö på förstubron, en ångande, dimsvept älv på sin stilla evighetsfärd mot havet...

Och ens barnbarns leende när han nu vaknar och flinar stort och lyckligt mot denna värld som är på väg att bli hans, och Morrison viskar: "And as I touched your cheeks so lightly, born again you were and blushed, and we touched each other lightly, and we felt the presence of the Christ within our hearts".

B Marley vaktar noga sin nye flockmedlem. Minsta knyst från den lille klimpen och han lämnar på uppstuds den mest spännande av buskdofter, lägger försiiiiktigt upp huvudet på vagnens kant:

- What's up, man?

Den lille mannen har sovit över hos oss, mellan farmor och farfar i sängen. Hans mamma har pumpat ut käk och portionerat ut i iskuber som det typ var tredje timme bara är att fiska fram ur frysen och snabbtina och fylla på nappflaska till ilskna kvar på omedelbar bespisning.

Vid frukostmålet i vargtimman märker jag att de gamla hövdingetakterna sitter kvar i ryggmärgen. Tjyvsover, vaknar officiellt först när han är nymatad och nybytt och det är dags att visa honom farfars ställe vid Ol' man river.

Genom åren har jag tagit med mig tre hundar och tre indianer och deras kusiner och andra kids hit. Alla utom hundarna har vid en viss ålder funnit detta andliga nöje högst överskattat.

Men jag ser på Liams belåtna flin att han vet bättre. Redan farfars grabb.

Mer läsning

Annons