Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är en plikt att dela med sig

/

Annons

I västerländsk tradition handlar nyårsritualerna oftast om individuella prestationer och förväntningar. Vi lovar att sluta röka eller äntligen lära oss akvarellmålning och en del av oss håller kanske rentav de där löftena.

På det judiska nyåret, Rosh Hashana, som infaller på hösten, finns en annan sed. Man frågar sig på nyårsafton vad man är tacksam för från det gångna året. Det är en väldigt stor skillnad. Både mellan förväntan och minne och mellan sådant vi gör av egen kraft och sådant som har varit oss givet.

Vi tror i allmänhet på det där med egen kraft. Alldeles för mycket, att döma av den snabbt framskridande hjärn- och kognitionsforskningen. Vetenskapligt är det inte meningsfullt att tala om fri vilja; vi är alldeles för påverkade av omgivningen för det. Vi tror kanske att vi väljer fritt, men vår förmåga att alls välja är helt präglad av den genuppsättning vi fått av våra föräldrar och av hur vi behandlades som små. Ingetdera har vi kunnat påverka.

Samhälleligt har det här blivit ännu tydligare. Resultaten i svenska skolor beror allt mer på föräldrarnas utbildningsnivå, på mängden böcker i hemmet. Fattigdom, både ekonomisk och kulturell, går i arv. Och nej, det är inte en fråga om genetik. Under rätt många år klarade svensk skola faktiskt av att lyfta barn från svåra förhållanden.

Inte bara genetik i alla fall. Neuropsykiatriska funktionshinder är i kombination med fattigdom den tydligaste indikatorn för att inte klara skolan. Bara vissa barn med sådana problem får medicinsk och social hjälp. De andra lämnas efter. De barn som genom bristande hjälp lär sig att tro på sin egen dumhet präglas för livet. Upp till hälften av alla svenska fängelseinterner antas ha, i huvudsak obehandlad eller självmedicinerad, ADHD. Det är inte en slump.

Många av oss andra har så oändligt mycket att vara tacksamma för. I det privata och i det generella. Alla kan drabbas av svårigheter, men vissa av oss är lyckliga nog att ha mentala, ekonomiska, kärleksmässiga marginaler nog att klara av dem lite bättre.

Vi har därmed också en plikt att ge vidare. Kärlek, pengar, tid, engagemang. Som vuxna måste vi klara av att se också andras barn, andras elände. Vi kan inte alltid låtsas som ingenting, eller låtsas som om de där andra har sig själva att skylla.

Vissa talar oroligt om välgörenhetssamhället som följer i ojämlikhetens spår, men det vardagliga ansvaret kan vi aldrig helt lämna till staten. Visst ger en del främst för att någon annan ska känna sig tacksam. Men lika mycket handlar om att uttrycka sin egen tacksamhet vidare.

Isobel Hadley-Kamptz

Frilansskribent och författare

...som är tacksam över så många människor att älska.

Mer läsning

Annons