Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är en konst att sjunga falskt

/

Annons

Jag vet inte hur många gånger jag har hamnat i livliga diskussioner om huruvida Håkan Hellström sjunger falskt eller inte, men det börjar bli några stycken.

Det gör han naturligtvis inte. Han sjunger helt enkelt exakt som han ska och glidningarna mot det "falska" är vad som gör det hans röst unik och gripande.

Det finns många exempel på liknande sångare och sångerskor, där skevheten och det atonala är en del av identiteten och som förhöjer uttrycket. Robert Smith i The Cure, Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Broder Daniels Berggren och Thomas Öberg i Bob hund är några.

Jag tycker till och med att M.A. Numminen sjunger bra – på sitt sätt. Allt har sitt sammanhang.

Men när en artist ger sig in i slick disco, schlager eller strömlinjeformad pop, då gäller andra regler.

Förra veckans Melodifestival bjöd på en riktig falsksångsbonanza och det är knappast första gången etablerade schlagerartister missar tonerna i tävlingen. När det händer blir det bara plågsamt att höra. Man undrar stilla hur schlagerns överstepräst Björkman sållar bland de tusentals bidrag som kommer in till tävlingen. Dylika magplask borde inte ske på den här nivån.

Det skeva tillför nämligen inget till artister som Anton Ewald, Janet Leon eller förra årets vinnare Robin Stjernberg. Själva poängen med dem är att det ska låta "bra" i konventionell mening. Att de jämförs i sammanhanget med röstproffs som Sanna Nielsen eller Shirley Clamp, som klarar varje ton och nyans perfekt, gör inte saken bättre. Deras röster spricker naturligtvis också ibland, men de lyckas då oftast fånga upp den missade tonen och göra något extra av den. Kanske det som gör att helheten blir än mer känslosam.

Nej, det gäller att veta när en skorrande ton tillför något och när den bara fungerar som nålen som punkterar ballongen.

Att sjunga falskt på rätt sätt är en skön konst.

Mer läsning

Annons