Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Deppa inte, depprockare

/
  • Det var då. Thåström, den svenska postpunkens galjonsfigur. Här i klassisk pose 1986.

Annons

En era som kokade av kreativitet, revolt och upptäckarlust, innan det mesta stelnade i färdigstöpta former.

Nu verkar det som om historien upprepar sig - banan är krattad för nästa, helt logiska steg.

Den svenska postpunken.

80-talets glömda period.

I England lämnade band som Siouxsie and the Banshees, Joy Division, Bauhaus och The Cure punken för att klä sig i svart, läsa 1800-talslitteratur, i förekommande fall göra om håret till ett kråkbo, gräva i själens dunkla vrår, krama maximal ångest ur tillvaron och fästa den på vinyl. Ingen hackar väl på dem för det.

Annat är det med deras svenska motsvarigheter - kusinerna från landet. De betraktas i bästa fall med ett milt överseende om någon överhuvdtaget kommer ihåg dem. Artisterna själva stoltserar sällan med sitt pretentiösa förflutna som kajalmålade depprockare.

Men de kan räta på ryggen nu. Upprättelsens tid är nära. Den tidigare journalisten, numera skivbolagsmänniskan Lars Nylin har sammanställt en dubbel-cd med det bästa ur den svenska postpunkscenen (eller kalla det svartrock eller depprock den som vill - men låneordet "goth" är en långt senare term).

Äntligen!

I en tid då depprock likställs med My Chemical Romance är detta en kulturgärning av enorma proportioner (särskilt som så lite finns utgivet på cd).

För min egen del så handlar det om att stora delar av min vinylsamling får upprättelse. Likaså mina stora delar av mina tonår. Jag vet inte hur jag hade tagit mig igenom dem om jag inte fått sällskap av Henrik Venant, Freddie Wadling, Anders "Brodde" Brodin och de andra. Det hade i alla fall varit mycket tråkigare (för man blir inte nödvändigtvis deppig av depprock).

Men som så mycket annat stelnade även postpunken och dog mer eller mindre ut. Alla band ville plötsligt både låta och se ut som Sisters of Mercy, såväl utomlands som hemma i Svedala och ingen lyckades kopiera dem särskilt bra.

Någon stans på vägen blev begreppsförvirringen total och några mollackord och lite läppstift tycks ibland räcka för att gothstämpeln ska tas fram. Med risk för att betraktas som en konservativ stofil, så synes mig dagens depprockare synnerligen historielösa.

Men jag är hoppfull. Snart kommer en ny Ny våg.

Fotnot: Samlingen Postpunk släpps den 7/6 av Bonnier Amigo.

Mer läsning

Annons