Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den sanne demokraten

Annons

Och det är väldigt svårt att kliva runt pubertetstemat i den här filmatiseringen av Marvels gamla serietidningsklassiker från 1960-talet. Särskilt som regissören Sam Raimi gör sitt absolut bästa för att mjölka det till sista droppen under filmens första hälft. Symboliken kan inte med den bästa vilja i världen kallas för subtil, men Raimis tolkning av Peter Parkers metamorfos från gossebarn till ung man känns ändå kärleksfull och ganska charmig.

"Hormonstormar", säger filmens farbror Ben ömt och skakar överseende på huvudet åt sin unge släktings förvandling.

På ett sätt känns hela filmen som en lätt nostalgisk tillbakablick mot de unga gossebarnens oskuldsfulla tid.

Peter Parker är en glosögd plugghäst som mobbas av sina skolkamrater när vi först stiftar bekantskap med honom. På en skolutflykt blir han biten av en spindel. Och eftersom det här är en lätt moderniserad version av det kalla krigets serieäventyr så är spindeln som biter Peter Parker inte radioaktiv utan genmanipulerad. Nya tider, nya faror.

Peter Parker förändras. Han får superkrafter. Förmågan att spruta kletiga nättrådar ur handlederna. Snabbhet, styrka, perfekt syn... han blir helt enkelt ett fysiskt praktexemplar över en natt, och i takt med att han lär sig kontrollera sina nya krafter växer också hans självförtroende.

Parallellt med Peter Parkers förvandling föds också det monster som ska bli hans ärkefiende, The Green Goblin. Alias Norman Osborn, stormagnat i försvarsindustrin, genial uppfinnare och pappa till Peter Parkers bäste (och ende) kamrat i plugget.

Den gröne gycklaren drivs av dunkla motiv. Han försöker vinna över Spindelmannen till sin sida. Men i grund och botten är Peter Parker en enkel och ädelmodig knegarkille, och varje gång frestelsen bankar på dörren minns han sin döde farbrors visdomsord: "Stor styrka innebär stort ansvar".

Vi får vara med och se hur Peter Parker mognar in i rollen som ung man med superkrafter och hemlig identitet. Hur han flyttar till New York efter skolan. Hur han börjar jobba som frilansfotograf under den hemske chefredaktören Jameson. Hur han upprepade gånger tvingas rädda barn, pensionärer och sin älskade Mary Jane ur den elake gröne skurken Green Goblins elaka klor.

Och det är en nästan rakt igenom trevlig upplevelse som bjuds. Ett serietidningsäventyr som förhåller sig väldigt troget till förlagans förenklade superhjälte, skurk- och offerkaraktärer, men ändå verkligen lyckas förmedla de konflikter som finns som subtext i den tecknade serien. Pojkens förvandling till man. Superhjältens (och superskurkens) lätt schizofrena relation till sina medmänniskor.

Naturligtvis så kommer paketet komplett med produktplaceringar, förberedelser för leksaksförsäljning och plantering av en intrig till uppföljaren, men så är det med alla sådana här filmer nuförtiden.

Lite störande, men inget nytt under solen, och Spindelmannen är varken värre eller sämre än andra hjältefilmer för barn.

Den är dock snällare och mer godhjärtad än många andra hjältefilmer för barn, och det är en synnerligen sympatisk egenskap.

Sam Raimi förhåller sig även i det avseendet trogen originalserien på ett bra sätt. Tobey Maguire är utmärkt i rollen som Spindelmannen, men det är nästan än mer njutbart att se Willem Dafoe leva upp i rollen som ondskefull superskurk. En uppvisning i konsten att förmedla mycket ondska med små geniala medel.

Spindelmannen är småputtrig och förhållandevis snäll serietidningsaction om den nördige glasögonormen som helt plötsligt förvandlas till superhjälte. Han kan ta revansch på världen om han vill, men väljer i stället att gå den smala vägen och uppoffrar sig för alla bästa.

En sann medborgare. En demokratisk hjälte.

Kanske lite tråkig, förutsägbar och ytlig.

Men som trevlig sommarmatiné fungerar det hyggligt.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons