Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den rasande Sara

Annons

I berättelser, i recensioner, i porträtt och i debattartiklar har hon aldrig gjort avsteg från det som hela tiden varit hennes linje: att synliggöra och försvara de svagaste, att gissla makten och våldet, att ge sin smattrande eller lågmälda hyllning till dem som rört vid hennes hjärta. Så sker också i hennes senaste bok, Kropp och skäl.

Den tillhör den tvivelaktiga genren klippböcker, ni vet de där - i vilka författare och skribenter samlar tidigare publicerade texter. Ibland kan de kännas obehövda och överspelade. Det gäller dock inte Kropp och skäl. En av anledningarna är att den kommer nu, när Irakfrågan överskuggar allt annat. Text på text bland Sara Lidmans klipp handlar nämligen om ett och detsamma: krigets fasansfulla konsekvenser.

Huvudstöten sätter hon in mot det som före detta USA-presidenten Eisenhower kallade det "militärindustriella komplexet" och som innebär att krigsmakt och industri håller varandra igång genom att den ene skaffar marknad för och den andre producerar vapnen så att pengarna kan rulla in.

Lidman visar vad vapnen åstadkommer också under fredstid. Det sker med siffror. Mot de 2 867 människor som miste livet i New York den 11 september 2001 ställer hon de mångdubbelt fler som varje år skjuts ihjäl i USA.

Hennes fredspredikan bygger delvis på enskilda människoöden. Pappan hon mötte i Vietnam 1972 är ett exempel. Han berättade för henne om sina nyss begravda barn. Till synes oskadda men med benstommen pulvriserad av en "concussion bomb" hade de hängt döda i föräldrarnas armar.

Trettio år senare upprepas historien i Afghanistan. Rasande angriper Sara Lidman dem som talade om falsarier när en bild visades i tv på en pappa och hans döda hustru och fem barn i byn Kouram, där en concussion bomb fällts. Man trodde bilden arrangerats just därför att inga yttre skador syntes.

Raseriet är ett av Sara Lidmans kännemärken och rasar gör hon:

Mot pornografin, som släppts ända in i modevärldens fina salonger och till och med används som förmildrande omständighet vid våra domstolar.

Mot landshövdingarna Rosengren och Andersson som ville sälja ut Norrland bland annat som militärt övningsfält.

Mot samhällets förakt för samer, för arbetslösa ungdomar, för utarbetade pensionärer och så vidare.

Allt det ovan nämnda ligger i tiden och har därför aktualitet, men svedd inpå bara livet blir jag som läsare av två texter av helt annat slag. Båda handlar om mödrar och barn och om hur stor konst kan göra vardagen synligare, samtidigt som den överbryggar både tid och rum.

Kärvt och naket ger Sara Lidman oss mödrarna i sin barndoms västerbottniska Missenträsk och hur de slåss för sina döttrar ända in mot dödens gräns för att frälsa dem från sin egen förbannelse - fattigdom och barn på barn på barn. Hon ställer dem mot Frederico Garcia Lorcas moder Bernarda i dramat Bernardas hus.

Med radions hjälp och Tora Tejes röst tog denna spanska kvinna och hennes döttrar sig in i de Missenträskska stugorna någon gång på 1930-talet. Och Lidman skrev så här om detta i Stockholms stadsteaters program för Bernardas hus 1987: "Visst var guitarrens toner ädlare än KallePes dragspel... Men ändå - samma vanvett! Att han kände oss! Att han inte försökte trösta oss. Men framför allt: att han inte gjorde narr av oss." Och nu kan vi alltså läsa hennes text igen.

Än djupare drabbar artikeln "Hjördis Schymbergs häpnad". Den skrevs efter det att den då mer än 90-åriga sångerskan förmåtts sjunga Gounods Ave vid en konsert i Alnö kyrka sommaren 2001. Här ger Sara Lidman undret röst, när denna åldrade sångerska förmådde tolka den lidande jordiska Marias nöd inför sitt gossebarn så, att publiken "stod i tårar" och hon själv knappt förstod vad hon förmedlat. Bakom orden och tonerna framträder denna mamma, förgäves väntande utanför gästabudssalen för att få se honom, sonen.

Sara Lidman skriver att denne "den Endaste, ska låta hälsa: här är jag upptagen med att göra underverk:...och Maria omkommer inte där hon står och blir fråntagen allt hopp..."

I Hjördis Schymbergs sång har Sara Lidman också förnummit hur "hon inneslöt och omvandlade dess mödrar genom sekler... som ser sina söner fara illa... och göra illa... vilka underverk de än håller på med..."

Se där Tjärdalens författare med tentakler mot de hemliga rummen. Så det där med att klippböcker är tvivelaktiga är inte alltid tillämpligt.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons