Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den omöjliga ekvationen

Annons

Måste bli i mitten av augusti. Annars hinner jag inte förbi kockarna i Grebbestad och compadren T. i Lund.

Därför sitter jag uppe i vargtimmen och letar på internet efter något billigt och bra att ta in på. Om Ulf Lundell, en av få vänner jag aldrig har träffat,

hade haft kvar sitt ställe kunde jag ha försökt att få sängplats där, men nu sägs det att han har sålt, så jag måste hitta på något annat.

För till Österlen, dit ska jag på semestern. Där kommer jag också någon gång att ha min postadress. Om mina devalverade fondpengar inte helt har försvunnit tills dess.

Papa Hemingway hade sitt Kuba, jag har mitt Österlen. Där ska jag sitta på uteserveringar vid havet och spilla kaffe på

mina skrynkliga linnebrallor, och dra fram anteckningsblocket ur axelremsväskan och sedan skriva korta anteckningar på vägen mot Den Stora Romanen.

Kanhända ska jag också ta en båttur då och då och medan jag guppar fram och åter höra hur Mink DeVille, Ebba Grön och Otis Redding berättar om livet i den bärbara.

Jag vet inte om det blir så. Det är drömmar. Men efter att ha ägnat kvällen åt att läsa Beppe Wolgers memoarer har jag lärt mig att man utan drömmar står sig slätt i livet och att man ska göra det som är rätt för stunden.

Beppe Wolgers skriver om sin stora kärlek: "Elsie har sagt: Om jag ser en människa behöver jag inte veta om det är min älskade för att älska henne".

Sådant ska jag formulera och om kvällarna wrajta ner på en gammal grön Halda. Och när jag känner mig tom ska jag i en stol på stugans veranda, i skenet från månen över Haväng, fundera över vad som varit, vad som är och vad som kommer.

Det handlar inte om att finna ron, utan om att fortsätta jakten i det outforskade.

Jag tror aldrig att jag kommer till punkten då allt är that's it. På tåg, on the road, är den känslan som störst. När någon går av vid en upplyst perrong och möts av ett leende från den som har väntat så länge på just den stunden, då...

Soundtracket till den scenen är en låt som jag en gång hörde, men glömt namnet på. En textrad sitter dock: "You can have my heart, if you don't mind broken things".

Jag är dyster emellanåt. Samtidigt en ung sångådansman som fixar allt, allt! Men jag får aldrig ekvationen att gå ihop, trots att jag har försökt, verkligen försökt.

Pratet om Österlen var möjligen bara ett sätt att få det sagt på.

(Ur en ständigt pågående roman).

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons