Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den oklanderlige Wickman

Annons

Musik | Blandat

Putte Wickman, klarinett

Sofia Källgren, sopran

Martin Persson, piano, synth

Musik av Nat King Cole, Toots

Thielemans, Johann Sebastian

Bach, Björn Ulvaeus och Benny

Andersson, Oskar Lindberg, Geor-

ge Gershwin, Tomaso Albinoni,

Andrew Lloyd Webber m fl

Publik: Cirka 150

Stora Tuna kyrka, 11/6

Det finns något lika oklanderligt över Putte Wickmans sätt att spela klarinett som det finns över hans distingerade linnekostym. Det blir tydligt under konserten inte minst i en personlig tolkning av en siciliano av J S Bach tillsammans med pianisten Martin Persson.

Wickman är en berättare med sitt instrument, en musiker som kräver och får fullständig uppmärksamhet. Han vårdar varje ton men riskerar aldrig att sjunka ned i det träsk av rutin som han skämtar om i mellansnacket.

Wickman går från sval elegans till het passion i Gershwins I loves you Porgy och återuppfinner fräschör i den nästan sönderspelade Summertime ur samma opera, bland annat tack vare inspirerade improvisationsavsnitt.

Här och på andra ställen bidrar Persson till ett lyft för konserten, baktakten gör Summertime litet bändig. I Summertime kommer de första ordentliga utvikningarna från Persson och han fortsätter med dem i den påföljande danska folkvisan. Där blir han å andra sidan bortfintad av Wickman i avslutningen på ett sätt som spelarna i fotbolls-EM bara kan drömma om.

Wickmans parhäst, i den mån det går att använda ett sådant uttryck om henne, är Sofia Källgren. Hon är skicklig på publikkontakt men tycks tyvärr övertygad om att mycket av det hon gör upplevs som så mycket bättre om hon berättar att hon gjort det till filmer, i Kina eller I Royal Albert Hall med en långhårig pianist.

Men musiken måste stå på egna ben. Det gör den bara delvis. Källgren gör sig skyldig till konsertens verkliga magplask i den grova trivialiseringen av Albinonis berömda adagio i g-moll för stråkar och orgel. Det är omdömeslöst att göra om den till powerballad och ilsket rött lysande Helmut Lotti-flagg måste hissas.

Källgren har en absolut kristallkvalitet i rösten även om den smalnar av i högre lägen och inte förfogar över någon större uthållighet. Värre för totalintrycket är återkommande stilgrepp som visksång när hon vill uppnå innerlighet

Källgren gör sig bra i Duvemåla hage även om hon inte når upp till Helen Sjöholm. Hon är intensiv i Natureboy (presenteras som musik ur Moulin Rouge!), hon gör en vokalis till Gammal fäbodpsalm på ett tilltalande sätt och också When I fall in love framförs känsligt och med kloka avvägningar för röstens begränsningar.

Det är spännande att hon och Wickman tar upp Calling you, men verk ur Fantomen på operan och Brightman/Bocellis slagdänga Time to say goodbye kunde ha utgått ur programmet.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons