Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den lycklige Frans har gått vilse

Annons

teater | komedi

LYCKLIGE FRANS

av Dario Fo

regi: Jan de Laval

i rollerna: Mikael Samuelsson

publik: Cirka 150

Avesta teater, 17/2

Pjäsen är indelad i fyra bilder och i den första sitter jag och tänker på tecknade serier för barn. Bang, tjoff, smack! När pojken Fransiskus är med och drar ned de fyrtio tornen med stora rep får han en vådlig färd runt kyrktornet och drattar rakt in i en kyrkklocka.

På en scen med bara ett stenblock och en stol svarar Mikael Samuelsson för ganska stelt fysiskt skådespeleri, ett omfattande berättande och ett gestaltande som omfattar alldeles för många småroller när han ska åskådliggöra de sägner och skrönor som finns bevarade sedan 1200-talet.

Naturligtvis finns allmängiltiga funderingar att hämta i Fransiskus öde och hållning. Hans radikala förespråkande av egendomslöshet. Kärleken som omfattade spetälska och trashankar. Hans retoriska grepp att tala med djur för att nå människor. Hans glädje och naivitet (att mycket av detta är just sägner och att Fransiskus av Assisi var en höglärd man struntar Dario Fo i).

Att publiken inte får mycket hjälp in i sådana resonemang av föreställningen i sig, är egentligen en styrka. Pjäsen utspelar sig på flera nivåer - en naiv och ibland slapstickartad och en mera filosofisk.

Efter att ha fungerat som levande klockkläpp blev Fransiskus inte sig själv. Han kan ha blivit galen. Han började tala med djuren och han rev av sig kläderna i kyrkan. Han blev en vandringsman och följdes snart av ett brödraskap.

Pjäsen är för lång och har alldeles för många utvikningar. Turer kring Celestinermunkarnas stenbrott är oförlösta och poänglösa.

Det enda som imponerar är de två timmar och 20 minuter som Samuelsson ensam håller låda.

Turerna runt ett besök hos påven, som slutar med att Fransiskus antar utmaningen att predika för grisarna, och därmed får sin predikorätt och sina klosterregler, är trassliga och betonar inte den implicita kritiken mot kyrkan som framstår som Fransiskus kanske viktigaste gärning.

Språket är uselt. Det är fullt av uttryck som gör att man undrar om man ser på en film om Anderssonskans Kalle: "Nä, dra på trissor!", Sakta i backarna, serru!".

Ett omfattande berättande från scenen är i och för sig inget grepp som ger bra teater. Men att blixtsnabbt växla mellan Gud, Maria, påven, Jesus och en gris går Samuelsson helt enkelt inte i land med.

Uttrycken blir för likartade. Receptet på billiga skratt för simpelt. Grundmaterialet har mer litterära, religiösa och filosofiska än teatrala kvaliteter.

Bäst lyckas Fo och Samuelsson med det undflyende i Fransiskus karaktär, hans benägenhet att ha skrattet som svar och lösning. Som Fransiskus råd till vargen, som visserligen efter Fransiskus medling försökt assimilera sig med den by han trakasserat, men som inte står ut med att vara gräsätare.

Fransiskus uppmanar honom att låtsas offra kalvarna han dödar till Gud, och sedan snabbt äta upp dem när Gud tackat och gått därifrån. Fransiskus driver med den allseende guden.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons