Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den lille kulturelitisten

Annons

I Naomi Kleins bok No Logo (2000) beskrivs hur dagens globala företag för länge sedan slutat sälja något annat än sina egna varumärken och hur usla förhållandena för arbetarna i monteringsindustrin i Asien är. Klein beskrev en marknad som tagit den "varufetischism" som Karl Marx och Theodor Adorno beskrivit längre än någon annan marknad.

Men vad många missade var att hennes bok, trots sin högt drivna analys av symbolvärden och representation i media, var ett angrepp på den akademiska vänster som under 1990-talet förlorat sina maktanalyser i just frågor om representation.

Samtidigt som kvinnor, svarta och homosexuella såg det som en politisk framgång att avbildas i en Armanireklam så proletariserades nya massor under ett snabbt växande globalt kapital utan att vänstern ägnade det en tanke.

Postmodernismen hade bländat vänstern, var Kleins analys. Den måste återigen lära sig att analysera det globala klassförtrycket med beprövad marxistisk terminologi.

Självklart är inte Klein upphov till den "neomarxism" som man börjar kunna ana lite här och var. Intresset för Marx har ökat kontinuerligt om än försiktigt sedan östkommunismens fall. Ett tecken på hur denne ideologigigant populariseras och avdemoniseras allt mer är till exempel Francis Wheens strålande och lättsamma Karl Marx - en biografi som kom samma år som Kleins bok.

Så när doktorn i religionshistoria Stellan Arvidsson ger ut Den lille marxisten - en sorts ordbok så är det verkligen ett tecken i tiden. Inte bara för att det är en lättillgänglig Marx-introduktion utan även för att det är ytterligare en i raden av aktivistiska "handböcker".

Att skriva en ordbok i stället för en stridsskrift med profetiska löften är förmodligen ett smart sätt att locka till sig nya marxister efter att lärans stora vetenskapliga anspråk på att förklara verkligheten slagits sönder. Men en marxistisk ordbok blir samtidigt själva essensen av all tidigare marxistisk litteratur - nämligen en veritabel orgie i begreppsdefinitioner.

Det behöver i och för sig inte vara dåligt. Boken är överskådlig och mycket pedagogisk för den som är intresserad och marxistisk polemik är en genre som kan vara riktigt underhållande.

Att skriva "Liberaler är snälla men dumma" är trots allt lite roligt vad man än tycker. Men förutom att Stefan Arvidsson presenterar den marxistiska terminologin med en extra portion syrlig humor så är det mesta sig likt.

Det pågår ett krig mellan klasserna.

Det pågår ett krig mot de fattiga.

Och det pågår ett krig om kulturen.

Men om den marxistiska analysen av den globala kapitalismen i Arvidssons tappning känns mer aktuell än någonsin så känns den klassiska marxistiska kultursynen som den formulerats av främst Adorno i dag enbart ångestframkallande och nattstånden.

"Populärkulturen" är "förutsägbar, ensidig och idiotisk", papegojar Arvidsson.

Man kan undra vilken sorts kultur Stefan Arvidsson själv uppskattar. Hans bok ger bara två ledtrådar. Hoola Bandoola band och Funkadelic som båda trots allt är en del av den ³förutsägbara, ensidiga och idiotiska" populärkulturen.

Den marxistiska tjurskalligheten mot all form av populärkultur bygger ofta på rent ointresse.

Det vore till exempel inte omöjligt att med en marxistisk begreppsapparat beskriva den allra mest kommersiella och globala kulturyttringen i dag - hiphopen. En kultur formad av en ny, snabbt växande klass av borgerliga svarta amerikaner som förändrat produktionssätten av populärmusik fullständigt genom att både bära fram den elektroniska musikrevolutionen och ett krossande av upphovsmannens betydelse (som fortfarande behärskar den borgerliga kultursynen).

En musikalisk rörelse som var tvungen att snabbt skapa en ny marknad, eftersom det inte fanns något annat sätt att finansiera den.

Om det är den fördummande och förslavande kultur Arvidsson pratar om då har han helt enkelt fel. Om han syftar på något annat så är hans formuleringar trubbiga och obegripliga.

Men Arvidssons inskränkta hat mot populärkulturen är nog mest en liten batalj i ett ännu större kulturellt krig. Ett krig där de renläriga marxisterna på senare år upptäckt att deras allierade återfinns bland konservativa kulturkritiker. Kriget mot postmodernismen.

Arvidsson gör inget för att dölja sitt förakt för den "borgerliga" kulturideologi som kallas postmodernism och vars främste representant i Sverige han av någon anledning identifierar som Horace Engdahl.

Men jag tror Arvidsson kan pusta ut. Det postmoderna tänkandet har fullkomligt spelat ut sin roll som frihetlig ideologi. Numera är den på sin höjd användbar som marknadsföringsrekvisita.

Den konservativa backlashen sveper över världen och Fredrik Reinfeldt har börjat tala om kultur som värdeskapare.

Frågan är väl bara om hårdmarxisterna verkligen borde glädjas åt det?

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons