Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den goda viljan

Annons

teater | Stockholm

Antigone

av Sofokles

översättning: Jan Stolpe & Lars Håkan Svensson

regi: Jasenko Selimovic

med: Philip Zandén, Anna Björk Michael Nyqvist, Lakke Magnussson, Basia Frydman, Lars Amble m fl

Dramaten

Premiär 22/2

Jasenko Selimovic, Göteborgs stadsteaters geniförklarade chef och regissör, debuterar på Dramaten med denna uppsättning av Sofokles drama Antigone.

Men han kommer inte ensam. Han tar hela Göteborg med sig i form av kravallerna under EU-toppmötet 2001.

Pjäsen inleds med videoprojektioner från upploppen och in på scenen stormar maskerade demonstranter som i mer militanta kläder och fulare frisyrer än originalen springer runt och skapar villervalla för att sedan hysta iväg frigolitgatstenar mot Carl Bildt och de andra näringslivshöjdarna som sitter i premiärpubliken.

Visst är det mustigt.

Trots att det sker till tonerna av någon sorts feltänkt teaterhårdrock, lovar inledningen att nu följer angelägen maktanalys av förhållandet mellan stat och individ, mellan könen, mellan åtalad och åklagare.

Det är högst dagsaktuellt. Samtidigt som premiären ägde rum i Stockholm tågade 200 demonstranter i Göteborg i protest mot förslaget på maskeringsförbud.

Efter inledningen lyfts perspektivet i pjäsen, eller suddas ut, för Antigone utspelar sig i en krigszon, en mer uttalad krigszon än en demonstration någonsin kan bli. Och då blir det problem.

Det handlar så klart om annalkande krig i Mellanöstern och förflutna krig på Balkan.

Selimovic hittar paralleller mellan stadsstater i det antika Grekland, etnisk splittring i det forna Jugoslavien och den starka svenska staten som skjuter demonstranter. Lag och rätt och fel och civilt motstånd.

Men han stannar inte där.

Kören, denna antika teaterskapelse, som ständigt kommenterar skeendet på scenen, använder Selimovic bland annat till att citera olika kulturskribenters kommentarer till Lars Noréns pjäs 7:3, där Norén lät nazister tala fritt på scenen och som i förlängningen utmynnade i dödsskjutningarna i Malexander.

Lag och rätt, stat och individ. Eller? Selimovics politiska legobitar får allt svårare att passa ihop.

Till och med namnet på pjäsen känns fel. Den borde hetat "Kreon" eftersom Anna Björks tonårsaktiga Antigone har svårt att övertyga om att hon bär på någon vilja över huvud taget, och det är Philip Zandéns lätt Bush-aktiga konung som med sitt entusiastiska maktmissbruk står för hela tragedin. En välskräddad maktmänniska som begår sitt ödesdigra misstag när han förbjuder Antigone att begrava sin bror. Ett brott mot traditionen och mot familjen. Statens övergrepp på individen.

Och visst, ansatsen känns rätt tänkt, det borde ju onekligen finnas en outtalad fråga som har med alla dessa disparata bitar att göra.

Och det finns utmärkta stunder av teater, som när Michael Nyqvist försöker övertala sin far Kreon om det orättfärdiga i hans beslut, då Nyqvists lätt maniska, osäkra uttryck tar över och skapar en underbart nervös staccato-konversation i kontrast till den övriga ensemblens lätt uppskruvade tonläge.

Det finns en Lars Amble, körens ledare, som förmår skapa intimitet och låter publiken förstå att den nyöversatta pjästexten rymmer ett stort mått antik poesi.

Och om Carl Bildts närvaro ingått i föreställningen så hade den kanske varit värd att se varje kväll.

Men skarvarna är lika stora som de som finns strax under scenografins betongpelare.

Ungefär en halvmeter.

Och jag undrar om det inte är Sofokles som är problemet. Selimovic var ändå på plats i Göteborg 2001 och har något han vill berätta om kravallerna och deras rättsliga efterspel. Varför han lierat sig med den gamle kristdemokraten Sofokles är svårt att förstå. Jasenko Selimovic ställer en massa frågor till den antike tragöden som han helt enkelt inte har några svar på. Tyvärr.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons