Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den fenomenale spelmannen Wickman

Annons

När man ska anmäla ett album med Putte Wickman får man lägga största mödan på att hitta superlativer som man inte redan använt till leda.

Samma sak denna gång. Den hottande godsägaren från Grycksbo påminner oss än en gång om vilken fenomenal spelman han är.

Vore det här ett sportreferat skulle man omedelbart börja tala om hög lägstanivå. Hans Olov Wickman är praktiskt taget alltid på topp och man behöver inte vara urbota dalapatriot för att än en gång notera att han är en av världens bästa på sitt instrument.

Uppenbarligen trivs han mycket gott i det aktuella sammanhanget, tillsammans med legenden från Dizzy Gillespies storband 1948 och sedermera Modern jazz quartet, John Lewis.

Inspelningen gjorde redan 1984 i Köpenhamn, men först nu når den våra öron. Den som väntar på något gott...

Det musikaliska resultatet blir inte sämre av det danska kompet Jesper Lundgaard - Aage Tangaard - Svend Asmussens favoritkomp 20 år senare.

Det är svårt att, på rak arm, erinra sig en skandinavisk trumslagare som verkligen spelar trummor som Tangaard.

Med betoning på varje bokstav i ordet spela.

Det svänger ohyggligt om den här inspelningen. Detta trots - eller kanske tack vare - att musikanterna aldrig höjer volymen i sitt musikaliska tilltal. Repertoaren utgörs till största delen av standardlåtar, varav inte minst pianistens Django är en klassiker och får ett utförande som inte står långt efter originalet med MJQ.

Det handlar om glad, okomplicerad, enormt svängig och lekfull musik och Putte W är bitvis på jazzigt rustibusshumör.

Det finns byar i Kalifornien med bara 36 invånare. Lisa O'Kane kommer från en sådan, Fish Camp, och kanske är en enkel uppväxt grogrund för en jordnära musik.

Peace of mind är country, men i gränslandet till folkmusik. Det känns influerat av både Baez och Emmylou. Kanske skvallrar O'Kane om en keltisk bakgrund, för det är mycket irländskt här och var.

Hennes utveckling som låtskrivare är remarkabel från debuten Am I too blue. Tillsammans med Mark Fosson har hon gjort albumets bästa låtar, som Long gone och Wrap me up. Framförda med en klar röst som en skotsk countrytidning liknade vid källvatten som kunde buteljeras och säljas.

Den perfekta ljudbilden förstärks av västkustens förnämsta musiker som Dwight Yoakams vapendragare Skip Edwards.

Country på svenska, visst finns det. Bo Göran Svensson borde få något slags kulturpris för sin envetna satsning på att skriva svenska texter till några av alla de fantastiska låtar som finns därute.

Lägg därtill att denna hans fjärde album är inspelat i San Antonio, Texas, med de bästa musiker man kan tänka sig. Det är inte på många svenska plattor man hittar namn som Flaco Jimenez, Bobby Flores...

Och listan över låtskrivare är än mer häpnadsväckande. Doug Sahm (fyra stycken!), John Prine, Dwight Yoakam och några till. Lägg därtill en översättning av svenska Joakim Arnells (Refreshments) engelska text.

Svenne Rubins och Torsons är andra som lyckats med svenska texter till amerikanska original, men dessa liksom Bo Görans låtar missgynnas av svensktoppsreglerna. Även musiken ska vara svensktillverkad.

Utan den draghjälpen får Bo Göran marknadsföra sin skiva själv, och det gör han bokstavligen. Nyligen var han på marknaderna i Rättvik och Hedemora, för att sälja sina skivor.

Jag vill också tipsa de dansanta om en alldeles förträfflig platta från en artist utanför den vanliga dansbandskretsen.

Omslaget förresten - magnifikt.

Det är fem år sedan Christian som 20-åring slog igenom med sin debutskiva och han belönades med två Grammisnomineringar och sålde 20 000 album.

Uppföljaren har dröjt, dröjt och dröjt. Men nu är den äntligen klar efter att Christian funderat, tvekat, förkastat, förändrat och börjat om. Christian påpekar att låtarna är mer liveinspelade, det vill säga färre programmerade spår, vilket skulle bidra till en mer intim och personlig känsla. Sanningen är att det här är farligt nära Megapolsoul.

Jag vill egentligen inte ens nämna ordet soul i den här recensionen. För äkta soulmusik har alltid något att säga. Det här säger mig... ingenting.

Produktionen är smaklös och en låt som Never be afraid again ekar mer pojkbandsballad än något annat samtida som skulle våga titulera sig som soul.

När Henrik Berggren, en annan svensk sångare, jobbade med sina låtar till Broder Daniels efterlängtade album Cruel town under fem år växte bara förväntningarna.

Men eftersom Christian Walz är en så ointressant och innehållslös artist har någon knappast märkt att han varit borta eller ens att han funnits.

Frågan är om någon nu kommer orka bry sig om att han är tillbaka.

Tanya Dennis förgyllde många countryvänners tillvaro en sommarkväll i Dalhalla för en par år sedan. Varför har det inte blivit mer country i Dalhalla förresten?

Tanya ingick i ett större turnerande USA-sällskap, och en lång musikkarriär består i huvudsak av fiol- och mandolinspel i diverse stjärnors band. Faith Hill, Leeann Rimes och Reba är några hon kompat.

Det här är hennes blott andra soloskiva på 20 år.

Tanya Dennis står för äkta traditionell country, som har en stor svensk publik. Och i sommar kommer hon tillbaka, Halmstad i juli finns i turnéplanen än så länge. Kärleken är ömsesidig, på skivomslaget tackar hon särskilt sina nya vänner i Skandinavien

Tanya har lite blueskänsla i rösten, likt Bonnie Raitt. Titelspåret Apartment # 9 är en av Johnny Paychecks enorma ballader, och även han snyftar nog i sin himmel. Kanske sitter han tillsammans med Gram Parsons och Harlan Howard som också tolkas klockrent av Tanya Dennis i Luxury Liner respektive 98.6 degrees.

Malmöbandet Emerald Park tog tag i saken själva och startade skivbolaget Smaragd för att ge ut sitt debutalbum Sadness within. Ideellt fixade man fotografier, skivomslag och video med hjälp av kompisar. Sådant är alltid beundransvärt men samtidigt nödvändigt i denna tid av ignorans från de stora skivbolagen.

Sadness within är en genomarbetad och gedigen skiva från början till slut. Vackra stämsånger och lättsamma arrangemang gör att låtarna flyter på skönt genom hela plattan trots de ibland nerstämda tongångarna.

Influenserna från REM är tydliga men bandet har dock inte tillnärmelsevis samma melodikänsla som de amerikanska förebilderna. Albumet för i stället tankarna till det bortglömda Eskilstunabandet Thirdimension i de välsjungna harmonierna och det bitterljuva gitarrspelet.

Identitet förefaller emellertid vara dilemmat för Emerald Park. Låtarna sticker inte ut någonstans och sångaren Tobias har en lite väl tom röst för att göra det här till något riktigt minnesvärt.

Det är välspelat och duktigt men tyvärr ganska andefattigt och oengagerande.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons