Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dead Kennedys - lever än

Annons

Det är nästan så man börjar misstänka att Jello Biafra har ett bittert och ondskefullt finger med i spelet när himlen öppnar sig på vid gavel över Domarhagen någon timma innan punkbandet Dead Kennedys ska gå på scenen för att göra sin enda spelning i Skandinavien.

Gamle DK-frontaren Biafra som hamnade i fejd om pengar med resten av bandet vid splittringen i mitten av 80-talet, och som inte förlåtit sina forna bandkamrater än.

Vad som är rätt och fel i den sura gamla bandfejden får väl killarna i DK själva reda ut om de så önskar.

Det finns dock fog för att påstå att Dead Kennedys utan Jello Biafra är som Stones utan Mick, som Priest utan Halford, som Pistols utan Sid, som Kiss utan smink, som mjölk utan grädde, som brun utan sol... att kliva i den karismatiske Biafras skor och ersätta honom som frontare är ett uppdrag som "nye" DK-sångaren Brandon Cruz omöjligen kan lyckas med, alldeles oavsett hur bra han sjunger eller agerar på scenen.

Men det är ändå väääääldigt skojigt att det legendariska punkbandet med blyge gitarristen East Bay Ray i spetsen med kort varsel landar i en liten folkpark i södra Dalarna en helt vanlig fredagkväll i juli.

Ett bevis för att G-sträng är en alert och ambitiös musikförening.

CDOASS från Fagersta, skånska Disco Volante och punkveteranerna i Uncurbed agerar förband inför en förvånansvärt fåtalig skara människor, och klockan hinner passera elva på kvällen innan Dead Kennedys pratintro om ett kärlekslöst samhälle som förlorat hoppet och är statt i upplösning mullrar ut i folkparkens öppna scenlada av trä och cement.

- Hallå, Sverige! hälsar Klaus Flouride.

- Kan ni höra oss? VILL ni höra oss?!?!

Jo då, det vill vi. Dead Kennedys rullar ut en matta av sina gamla punkhits, men inledningsvis är ljudbilden mellanregister- och diskantskrällig och det bidrar kanske i viss mån till att punkrocken låter tämligen burkig och statisk.

Mitt i setet tar dock sångaren Brandon Cruz initiativ.

- Det här är en sång om öl, säger han och håller upp en nyöppnad flaska mot scenbelysningen.

- Aaaahhhh... erkänn att ni gärna vill ha en, allihop?!?!

Dead Kennedys låter en snygg surfpunkig "Too Drunk to Fuck" eka ut mot trätaket, vänder spelningen till sin fördel, och får med sig de knappa 300 personerna i publiken hela vägen in i mål.

Dead Kennedys bränner av en furiös "God Told Me to Skin You Alive" och bakar ihop "Nazi Punks Fuck Off" med "California Über Alles".

Humorversionen av Elvis gamla "Viva Las Vegas" som extranummer känns pigg, men vi i publiken behöver inte vara hjärnkirurger för att förstå att ett av extranumren kommer heta "Holiday in Cambodia".

Överraskningen kommer dock efter paradnumret.

När Dead Kennedys låter sig klappas in för ett extranummer till.

När East Bay Ray hoppar jämfotar över scenen och fläker ut riffet från "Sweet Home Alabama" i ett slags dement men gladlynt "Future of Rock'n'Roll"-yra.

När Klaus Flouride håller ett hjärtevärmande tacktal till publiken, ett tal som bortom varje tvivel bevisar att punkfarbröderna fortfarande har ett visst mått av punkpassion i behåll 20 år senare.

Dead Kennedys spelar en dryg timme i Avestaparken.

Rekordlångt för att vara ett punkgig.

Dead Kennedys gör inte en fantastiskt bra punkspelning i Avesta.

Men bandet avslutar på ett nästan barnsligt inspirerat och mycket sympatiskt sätt, och trollar faktiskt igång feststämning i folkparksfukten.

Det är gott nog.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons