Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De skapar magi ihop

Annons

"Ja, visst. Det är helt vansinnigt... det är Shakespeare."

Mats i Lik som män

Scenen är väggar av kritvitt kakel, en låst institutionsdörr och fyra likbårar i rostfritt stål. Med avloppsrör i mitten och plasthinkar för kroppsvätskorna under.

Plötsligt rör sig kroppen på båren längst bak i det skarpt upplysta likrummet, och Mikael Persbrandt kikar yrvaket fram under sitt svepningslakan.

Än är han inte död.

Eller kanske vet han bara inte om att han är det?

Det finns tillfällen då Dramatens fantomer rymmer hemifrån och uppträder på stadens privatteaterscener som vanliga män. Den här galapremiären på Vasan i Stockholm är ett sådant tillfälle. Och det är glädjande.

Vasan sätter upp Lik som män av danske dramatikern Ole Bornedal. Stycket har urpremiär i Sverige.

En svart komedi om män och manlighet, liv och död.

En seriös pjäs med humorkrydda som lika gärna hade kunnat spelas på Dramatens egen lilla scen Elverket, utanför en eventuell springa i dörrar-fars-publiksradie.

I stället ett intressant hybridprojekt som i bästa fall kan leda till blandad salong - en dramatisk gottepåse där salta finkulturrävar trängs med syrliga Beckfilmsdiggare i bänkraderna.

"Kan vi göra dramatisk teater mer tillgänglig och locka den breda publiken? Vem vet? Men vi kan väl göra ett försök!" skriver producent Agneta Villman.

Ja. Visst. Varför inte? Gränsdragningen mellan finkultur och populärunderhållning är ett anakronistiskt ogräs som visserligen luckrats upp men fortfarande har starka rötter kvar i jorden.

Ole Bornedals pjäs har översatts och Stockholmifierats.

Mikael Persbrandt spelar Mats, en manschauvinistisk bergsklättrare med 1 138 misslyckade kvinnohistorier bakom sig.

Reine Brynolfsson spelar Torbjörn, en vardagsträig Hemglassgubbe, gift med en cellist.

De båda männen vaknar upp på bårhuset iförda likskjortor och kalsonger. De funderar över vad de råkat ut för.

Glimtar ur Mats liv vävs samman med brottsstycken ur Torbjörns. De hjälps åt att minnas, analysera, förstå och dra slutsatser. Två väldigt olika män vars gemensamma botten är havererade relationer till kvinnor och en oförmåga att finna lycka.

Manuset har en del dödkött. Repliker som ligger obekvämt i skådespelarnas munnnar, skämt som faller platt till marken. Texten gräver faktiskt heller inte några avgrundsdjupa hål i det manliga psyket. Scenbilden är statisk rakt igenom föreställningen, och den enda utgång som finns är låst. Men Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson behöver varken dörrar att springa i eller rekvisita att gömma sig bakom. De spelar fantastiskt tillsammans och det finns gott om scener det slår gnistor om. Dessutom några fyllda av stor ömhet och sårbarhet.

Berättelsen om två män som i dödens skugga blickar tillbaka mot sina livs stora misstag är skickligt vävd, men det är glimtarna av duon Persbrandt & Brynolfssons magiska höghöjdsskådespeleri som är den riktigt stora behållningen i föreställningen Lik som män.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons