Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De hade mer makt än väljare

/
  • Vågmästare. Genom ett skickligt utnyttjande av vågmästarställningen i regeringsunderlaget kom mp att åren 1998-2006 få ett inflytande som var betydligt större än de fem procenten i väljarkåren.  Foto: Maja Suslin / SCANPIX 

Annons

SVAMP var den tämligen permanenta budget- och politikförhandlande grupp, ledd av finansministern, som skötte det rödgröna samarbetet från 1998 fram till i fjol. Och akronymen ska, förstås, uttydas "s, v and mp".

En av svamparna, och faktiskt den ende som var med hela tiden, var miljöpartiets chefsekonom, doldisen Lennart Olsen. Han berättar nu i Rödgrön reda om hur det gick till i detta samarbete.

Där deltog för övrigt periodvis även ett par dalapolitiker, vänsterpartisterna Hans Andersson, Ludvika, och Anders Wiklund, Borlänge.

Rödgrön reda är ledigt skriven, insiktsfull och reflekterande, och därtill en god lärobok om den centrala statsmaktens organisation och sätt att tackla sina arbetsuppgifter.

Jag skulle tro att flera av de borgerliga förhandlare, som just denna vecka sätter sig runt borden för att mangla fram nästa års budget, har läst sin Olsen. Och de som läst den flitigast får nytta av det, var så säker!

Här får man nämligen veta en hel del om maktspelet från insidan. Ty trots att det var en enpartiregering så satt socialdemokraternas samarbetspartier i högsta grad på insidan.

Vänstern och miljöpartiet hade som mest 24 politiska sakkunniga på heltid i regeringskansliet, strategiskt utplacerade i de olika departementen. Olsen själv satt i finansen, i rummet bredvid statssekreteraren för skatter.

Maktfördelningen i Sverige under SVAMP-åren var, enligt Lennart Olsens lätt lekfulla kalkyl:

• S hade 60 procent av makten, byggt på 40 procent av väljarna.

• Mp hade 20 procent av makten, byggt på 5 procent av väljarna.

• V hade10 procent av makten, så som bland väljarna.

• De borgerliga hade 10 procent av makten, men hos väljarna 45 procent.

Att miljöpartiet fick denna styrka berodde förstås i grunden på vågmästarrollen, men också annat spelade in. Vänsterpartiets splittring hämmade dess förhandlingskraft.

V kom ofta snarare med paroller än konkreta krav, medan mp var ytterst konkreta. Och ur den målmedvetenheten kom ett antal saker som vi aldrig hört talas om förr — trängselskatt, pumptvång, grön skatteväxling, friår.

Fenomenet att budgetförhandlingar nästan ständigt pågick gynnade också mp, det gick att föra in och trumfa igenom även helt andra frågor. Den tillfälliga asyllagen 2005 är ett paradexempel.

Småpartierna kunde även dra nytta av s-regeringens inre oenigheter. När Björn Rosengren inte fick med sig övriga regeringen på en vindkraftssatsning, smög han över till miljöpartisterna och bad dem att driva frågan.

Mp:s position befriade vidare, menar Olsen, Göran Persson från "den mäktiga sakpolitiska koalitionen mellan vänsterpartiet och LO", som skulle uppstått om s och v ensamma haft majoritet.

Säkerligen en riktig bedömning, s-ledarna söker gärna LO:s stöd, men vill hellre vara herre än hund.

Men nu har miljöpartiet förlorat sin maktposition. Vad ska man göra då?

Om detta resonerar Lennart Olsen i ett intressant slutkapitel, med rubriken Grön nytändning.

Man vill gärna önska att fler partier, till exempel det största, närmar sig framtidsfrågorna lika djupgående men öppet sökande.

PÄR FAGERSTRÖM

Fakta: Litteratur Politik

RÖDGRÖN REDA

Regeringssamverkan 1998-2006

Lennart Olsen

Hjalmarson & Högberg

Mer läsning

Annons