Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför vägrar Austen dö

Annons

BILDSPECIAL:

Möjligheterna för unga kvinnor att leva självförverkligande liv har aldrig varit större, men i just den kampen är den värld Austen skildrar lika oemotståndlig som en eldslåga för en nattfjäril.

Med frihet följer förvirring - raka motsatsen till vad som gäller för den godsägande klass Jane Austen (1775-1817) satiriskt och pricksäkert skildrar i sex romaner. Det är viktigt att komma ihåg att Austen, tvärt emot vad många tror, är en oromantisk författare som hyllar rationalitet.
Romanerna är kammarspel, väl avgränsade mot en större historisk och social kontext.

Den amerikanska pulitzerprisvinnande biografen Carol Shields
gjorde allt hon kunde för att ärerädda Austen på den punkten häromåret, och lyckades i romanerna hitta såväl krigen, franska revolutionen, framväxten av den amerikanska slavekonomin och en gryende feminism à la Mary Wollstonecraft. Det är nonsens.
Krig må rasa - de är bara intressanta i den utsträckning de plötsligt gör en utfattig marinofficer stenrik. Den tjänarstab som omger karaktärerna drar obestämt omkring som andar med förnamn i texterna. Personer som faktiskt får sina inkomster av en arbetsgivare, snarare än från sina
fastigheter, blir bara bifigurer. Det myllrande stadslivet går henne helt förbi - staden är alltid en depraverad plats.
Austens författarskap är begränsat, hon är klar över sina begränsningar, men inom sitt universum är hon vad Ruth Halldén kallat ”litteraturens Mozart”.

Austen är en finurlig, distanserad och lustfylld iakttagare av beteenden och relationer och håller sig i enlighet med det litterära credo hon en gång skrev i ett brev till ”tre eller fyra familjer i en by på landet”. Unga män och kvinnors väg till insikt om sig själva är en viktigare
drivkraft i berättandet än slutmålet - äktenskapet. Det som gör Austens värld så befriande förutsägbar är att var och en får vad de förtjänar. I en ekvation där förnuft, känsla, stolthet, fördom etcetera stoppas in, faller för hjältarna och hjältinnorna ytterst välordnade partier ut.

Fallenhet för romantiska förhållningssätt leder, vilket Marianne Dashwood bittert får erfara i Förnuft och känsla, till förlöjligande eller hjärtesorg. Har kvinnor någon gång varit så frustrerade som idag? Har kvinnor någon gång haft så stor anledning att känna sig frustrerade som i Austens
berättelser? Turerna äger rum emot en given fond i vilken ogifta döttrar över huvudtaget inte var myndiga, där deras enda försörjningsalternativ utanför äktenskapet var att bli guvernant (om de inte ville ramla igenom klassbottnarna och bli sömmerskor eller prostituerade). I frustrationen
inför den kvinnliga underordningen, som trots allt är konstant, möts nu och då med enorm slagkraft.

Det fanns helt enkelt på den tiden anledning att känna precis den panik som dagens Ally McBeal och Carrie Bradshaw inte har särskilt stor anledning att fördjupa sig i. Austens slagkraft visar sig i det decennium som sett Bollywoodversioner och collegeversioner samt tiotals filmer som explicit förlänger problemställningarna. Utan Austen - inga Meg Ryan-filmer! Och naturligtvis ingen Bridget Jones!
Vilken annan 230 år gammal författares verk har i senare tid lockat till 51 uppföljningsromaner (siffrran gäller faktiskt bara just Stolthet och fördom)? Kolla den här och var helt bisarra hemsidan www.pemberley.com
”Din fristad i en värld programmerad för att missförstå besatthet av austeniana”!

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons