Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dalkullornas dolda ekonomi vid Europas hov

Annons

En ny bok berättar om hårkullor som tjänade generals årslön, om orädda fäbodjäntor i rovdjursskogar och om kvinnorna i Falu-societeten som var både chefer och lobbyister i männens ekonomiska nätverk.

Förra årets Bonäsdagar hade som tema "Kvinnors arbetsliv i Dalarna under fem sekler". Nu har det intressanta forskarmaterial som då presenterades tryckts i en bok med samma namn, utgiven av Stiftelsen Bonäs Bygdegård.

Kvinnorna från Våmhus bidrar med i dubbel bemärkelse "hårresande" historia, förmedlad av Elisabet Fagerholm Martis. Som självförsörjande yrkeskvinnor vandrade de på egen hand ut över hela norra Europa och Amerika för att sälja sina smycken tillverkade av hår.

Lika mycket som en generals årslön, 2000 riksdaler, uppges en av de mest framgångsrika hårkullorna ha slitit ihop ett år på 1860-talet. Under några decennier lyckades hårkullorna dra ihop mer kontanta medel till bygden än männens samlade arbete inom jordbruk och skog, timmerflottning och kolning, hantverk och herrarbeten!

Många kom hem med fina krinoliner och handtryckta intyg från kunder vid hoven i London och S:t Petersburg. Några gick under.

Tysk Margit Ersdotters öde var nog inte unikt. Under fem år skickade hon från England hem pengar till make, svärfar och svåger för att gården skulle rustas upp. När hon återkom visade sig alla pengar vara uppsupna och hon hade bara fotografiet av sig själv i en vacker klänning kvar. Men hon gav sig inte. Hon sålde klänningen, reste till Moskva och behöll därefter förtjänsten tills gården var färdigrustad.

Kullorna kom hem med annat också, de spred information och idéer. En förvånad journalist skrev efter ett besök i Våmhus på 1930-talet: "Våmhus saknar järnväg och gör ett intryck av att ligga i civilisationens utkanter. Men i stugorna talar man hemvant om Moskva, Petersburg, London och Edinburgh... Där finns brev från drottning Victorias hovdamer och porträtt av ryska kejsarfamiljen. De läsa utan att staka sig den ryska texten."

Kvinnorna från norra Dalarna vandrade omkring och utförde arbeten av alla möjliga slag. Här stämmer inte mallen med mans- och kvinnosysslor som i mer välmående bondebygder. Anna Götlind berättar om dalakvinnorna, som arbetade med tröskning och lintillverkning i Hälsingland, tog anställning i Sala silvergruvor, var roddarmadammer, bryggeriarbeterskor eller mursmäckor vid byggen i Stockholm.

Vallkullan med sitt horn har blivit en av turismens stereotyper, å ena sidan omgiven av romantiserad nostalgi, å andra sidan töntstämplad av oförstående storstadsbor.

Men fäbodens kulla var en hårt arbetande kvinna med långa arbetsdagar och tungt ensamt ansvar för djur och produkter. Pelle Jakobsson ger en nyanserad bild av fäbodvardagen och Anna Ivarsdotter belyser hur kvinnornas sång och musik fungerade som nödvändiga arbetsredskap.

Historikern Ylva Hasselberg vänder upp och ner på föreställningen om 1800-talets högreståndskvinnor som sysslolösa prydnader i hemmet. Hon utgår från några ledande familjer i Falun 1810-30 - bland andra Gahn, Clason och Lorichs - och beskriver hur de genom giftermål noggrannt spann och vidgade sina kontaktnät. För familjerna i Falu-societeten var släkt och vänner socialt kapital. Ett ekonomiskt utbyte pågick ständigt, som i sin tur var beroende av det sociala utbytet.

Kvinnornas roll var betydande i när det gällde att knyta allianser mellan män. Kvinnorna fungerade också som chefer för tungrodda hushåll med stort antal anställda och med gigantiska pliktbjudningar, som fungerade som arena för informations- och tjänsteutbyte.

Kvinnorna ålåg det också att fostra både egna och andras barn. De unga ackorderade man in hos varandra, för att de skulle få "praktik" inom olika högreståndshushåll.

Men kvinnornas betydelse som aktörer var begränsad till den inre hushållningen. När det gällde tillsättningar av tjänster och påverkan på beslutsfattare saknade de makt i nätverkshierarkin.

Maria Sjöberg, docent i historia vid Göteborgs universitet, kastar ljus över hur kvinnors arvsrätt påverkade de komplicerade jordägarförhållandena i inte minst Dalarna. Inte förrän 1921 kom giftermålsbalken som avskaffade mäns äktenskapliga förvaltningsmonopol på jorden.

Genom hela1800-talet hade giftermålsfrekvensen stadigt sjunkit. Lagstiftarna hoppades att kvinnors ovilja att gifta sig skulle avta om de rättsliga förhållandena i äktenskapet blev mer jämbördiga. Tidigare hade kvinnan visserligen arvsrätt, men hon kunde äga hur mycket som helst, det var ändå mannen som hade rätt att disponera, köpa och sälja hennes egendom.

Mellan 1960 och 1990 ökade förvärvsfrekvensen bland svenska kvinnor från 50 till 85 procent. Bakom ligger, skriver Helena Kåks, välfärdspolitiken, som gav arbeten, främst inom vården. Hon har, med Avesta som exempel, undersökt vad som hänt efter 1980-talets vårdneddragning, som drabbade kvinnorna hårdast. Hon konstaterar att många av kvinnorna idag är tillbaka inom vården - men under betydligt osäkrare villkor.

Det har genom historien funnits en tendens att se kvinnors arbete som sysselsättning, medan männens arbete setts som försörjning. Hur kan det komma sig, undrar Kåks, att protesterna blev så mycket högre när järnverket i Avesta drog ner, än när kvinnorna på Avesta lasarett förlorade sina jobb.

Är det för att den manliga industrin är en del av bruksortens identitet, medan kvinnor förväntas fungera som buffert på arbetsmarknaden, redskap som är beredda när samhället behöver dem?

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons