Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dalhallauppsättningar vi minns

Annons

Carmen 1998
Staffan Aspegrens minimalistiska uppsättning, i stort sett bara en tom rund scenplatta, från Göteborgs-operans lilla scen fick liv och märg av Ulrika Tenstam (en rågblond Carmen) i titelrollen och Jan Kyhle (f d Lustans lakejer) som Don José.

Nabucco 1998, 1999

Har det fångna hebréeiska folkets berömda kör någon gång klingat vid en vackrare blågrön Eufrat än vid Dalhallas blågröna vatten?

Fyrverkeri, eldar och ljusspel maximerade uttrycket i 1999 års uppsättning. Gorsenins är en bas av sjaljapinska mått och Zadovskas mezzo var njutbar.

Störst plats tog bary-tonen Izjumovs, vars skådespeleri övertygade i en opera som för solisterna är en aning otacksam.

Turandot 1999, 2000

När 1999 års uppsättning dessutom drabbades av en krattig tenor, Zarins, sjönk helhetsintrycket. Milkeviciute var inte heller helt lyckad som Turandot, men Kalnas var en mycket stark Liù.

När Zarins böts ut mot kinesamerikanen Mok för 2000 års Turandot lyfte föreställningen ordentligt. "... en underbart spänstig röst, en klar stråle av välljud, en distinkt tonträff och en anmärkningsvärd uthållighet", skrev tidningen.

Maskeradbalen 1999

Stockholms spårvägmäns musikkår utgjorde operaorkester. Christina Green gjorde en intensiv Amelia, men bäst var Ingrid Tobiasson: "I volym och omfång är hennes suggestiva mezzo en drabbande kraft".

Sett till storleken på rollen är det märkligt att Sten Wahlunds Anckarström är ett exempel på vad rutin parad med sångglädje kan åstadkomma.

Lucia di Lammermoor 2000, 2002

Maximerade Dalhallas möjligheter "från att en Charon ror Edgardo över Dalhallas mörkgröna vatten till de munkar med facklor som rundar hela auditoriet och går upp på en av avsatserna högt på sidan".

Under den magiska sextetten smälte publiken. Men triumfen var Sonora Vaices. Hon berusade publiken med hänförande koloratursång såväl 2000 som 2002.

"De vindlande löpningarna, det laserskarpa vibratot, den Robin Hoodska pricksäkerheten, den diamantklara röstkvaliteten och de många gånger hon tillämpar avståendets estetik - allt får klockorna att stanna när hon sjunger".

Den flygande holländaren 2002

Balanserade farligt nära komiken. Röda oljearbetaroveraller på sjömännen, stigande börskursprompter när en rik friare bad om Sentas hand och EKG-kurvor som blinkade i takt i kärleksduetten. Men att föreställningen blev på blodigt allvar såg Kepa (Senta) och Nikitin (holländaren) till. Nikitin påminde om en kärlekskrank Sargent-At-Arms i Hells Angels. "Det finns något överväldigande, nästan demoniskt hos Nikitin".

Aïda 2003

Göran Arfs svarade för ett överväldigande visuellt äventyr när han åskådliggjorde Egypten i historisk tid.

Malmöoperans kör och Helsingborgs konserthuskör gjorde de många mäktiga köravsnitten till en massiv ljudvägg. Ingrid Tobiasson spelade ut på alla sätt som Amneris. Bengt Krantz var en sensation som Amonasro. Jean-Pierre Furlan och Gitta-Maria Sjöberg sjöng upp sig ordentligt i den andra föreställningen.

8 000 nynnar Verdis ofrånkomliga melodier längs vägen upp ur Dalhalla.

La Traviata 2001

Salongsopera som fungerade. Alfredo sjöngs oklanderligt av Mati Körts, men han var en träbock som skådespelare, liksom Sauli Tiilikainen i rollen som

hans far.

La Traviata räddades från att bli klichéartad av utsökta koloratursopranen Elena Voznessenskaya som "förfogar över en blixtrande rörlig, klar naturröst (...) från É strano... sempre libera till Addio del passato".

Gavs också i förkortad konsertversion 1997 med Britt-Marie Aruhn i huvudrollen.

Ringen (kompaktversion) 1996, 1997, 1999

Slungade Dalhalla med katapultkraft ut i operavärlden. Bilden av Rhendöttrarna i sex meter höga klänningarna har alla sett.

I Ragnarök användes Dalhallas alla iscensättningsmöjligheter. De få scenerna som gjordes 1996 byggdes ut till en Ringen i kompaktversion 1997, året då Pers Anna Larsson var en sensation som Erda.

"Starkare än tromber" skrev tidningen det år scentaket blåste bort. De hårda strykningarna gav problem med begripligheten.

Rigoletto 2002

Ralf Långbackas regi utgick från Rigolettos och hertigens dubbelnaturer. Har Dalhallapubliken någonsin sett så många klädbyten? Laukkas förödande vackra baryton kunde inte göras rättvisa; han var sjuk. Anna-Maria Jurvelin var en idealisk Gilda och Jae-Chul Bae framstod som "ung, viril och en aning kantig och vårdslös; inte alls fel sett till rollen". För ovanlighetens skull hade inte hans aria Possente amor strukits.

Macbeth 2001

Ralf Långbacka smälte samman Verdis två versioner av verket och gjorde Macbeth till "en skrämmande och tragisk bekantskap, med en utveckling från ärelystnad, till fåfänga, till djärvhet och slutligen irrationell maktberusning". Savonlinnas och Dalasinfoniettans körer sjöng och spelade utmärkt i den symbolmättade scenografin. Alla Macbeths stadier åskådliggörs starkt av Jorma Hynninen, en av världens bästa i rollen.

Ödets makt 2000

"Idiotiska och långsökta saker händer på scenen. Jag erkänner utan vidare att jag haft svårt att iscensätta detta", sade regissören Michael Hampe. Ryska verdisopranen Zelenskaja visar världsklass. "Omfång, storlek, höjd, allt sitter där. Konstantinov utmanade Gorsenins om titeln den bästa basen i Dalhalla, med sin varma basso cantate. Duetten "Solenne i quest'ora fick tidningens utsände lyrisk: "Underbart. Jag kommer inte på något bättre ord".

Don Carlos 2003

Dalhallas enda magplask. Det östeuropeiska sångsättet med långa vibraton var långt ifrån njutbart. Regin var övertydlig och hade problem med närläsningen. Sångarna hade med något undantag stora problem med att agera så att trovärdighet och nerv skapades för publiken. Pensionera Milkeviciute!

Mer läsning

Annons