Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dalhalla svalde Mozarts rekviem

Annons

musik | klassiskt

Dalasinfoniettan

dirigent: Christina Hörnell

Hillevi Martinpelto, sopran

Jonas Degerfeldt, tenor

Karl-Magnus Fredriksson, bas

Martina Dike, alt

Akademiska kören i Stockholm, Dalasinfoniettans kör,

Falu Kristine kyrkokör,

Stora Kopparbergs kyrkokör,

Falu kammarkör

musik av W A Mozart, J H Roman

publik: 2 659

Dalhalla, Rättvik, 28/6

Det regnade innan och droppade litet från scentaket under tiden, men det var den stora mängden människor i Dalhalla som utgjorde den stora utmaningen.

För Dalhallas akustik är egentligen bäst när arenan är tom. Publikens kläder absorberar ljudet. Men med Bengt Parks musikkunniga ljudproduktion, som flexibelt höjde orkester och soli, särskilt alten i låga lägen, gick det att matcha den väldiga kören (egentligen fem sammanslagna mindre körer).

Också en något mindre kör än lördagskvällens hade varit överväldigande i ett stort kyrkorum, men Dalhalla är inte nådigt, utan näranog svalde de många rösterna under de två stora sakrala verken. Hur kan så många, alla dessa rader med sångare, låta så futtigt?

Det finns en tilltalande naivitet i J H Romans "Then svenska messan" - en ljus och charmerande skapelse.

Men mässan får ändå anses mer intressant som tidig milstolpe i den svenska musiken, på gammelsvenska, än som verk på sina egna ben. Störst intryck gör Martina Dike i altstämman i "O, Herre Gud, Guds lamm"

Mozarts rekviem, detta mytomspunna verk som sällan i rättvis utsträckning tillskrivs medkompositören Süssmayer (inte ens nämnd i programmet), är en mässa med helt annat anspråk och tyngd.

Även om delar av det brutits ut och blivit hissmusik (vi hörde "Lacrimosa" på dragspel i Dalhalla häromåret) är det välförtjänt antagligen det mest spelade rekviet.

Christna Hörnell valde snabba tempi i "Kyrie" och "Dies irae", med effektfullt resultat. Dalasinfoniettans stråkar hade en mycket bra kväll. De var välfokuserade och nyansrika.

Men hög luftfuktighet och temperaturfall på kvällarna gör Dalhalla till en svårbemästrad spelplats för orkestrarna och att särskilt mässingsinstrumenten kan få grova problem visades i början av "Tuba mirum". Där glänste å andra sidan Karl-Magnus Fredriksson, och visade ett vackert ringande lågt register med härlig uthållighet.

Kvartetten i "Recordare" var en njutning, tenoren Jonas Degerfeldt eldigt bestämd och Hillevi Martinpelto som vanligt hur bra som helst.

Sekvensen överträffas den här kvällen bara av kvartetten i "Benedictus".

Men i inledningen till "Confutatis" längtar åhöraren till intensiteten i trycket som skapas i det slutna kyrkorummet.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons