Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dalawood finns redan

Annons

Innan jag kommer till ämnet vill jag bara dra en historia jag hört.

En av Sveriges mest kända barockinterpreter och musikhistoriker turnérade i början på sjuttiotalet landet med sitt coverband. En kväll, under några dagars engagemang i Falun kom en ung, arabisk man ner på krogen med sitt munspel. Han ville sitta med på en låt.

AAGÅRD

Visst, tyckte den blivande barockinterpreten och musikhistorikern. Den unge munspelaren hoppade upp på scenen, rev av On the sunny side of the street och försvann sedan in i historiens mörker. Det skulle vara en ganska ointressant historia om det inte varit för att den unge mannen (enligt min uppgiftslämare som jag tyvärr måste hålla hemlig) några decennier senare skulle komma tillbaka från historiemörkret som Usama bin Laden. Låt oss bara så länge denna krönika räcker tro att historien är sann. Då har jag nämligen en poäng.

Vi har nu tre bevis för att Usama bin Laden gillar rock. Han hade utsvängda jeans. Han liknar Cat Stevens. Samt: Han spelar munspel och gillar On the sunny side of the street. Inte världens rockigaste låt, men ändå. Låt oss anta att han älskar rock mer än allt annat på jorden.

Där är förklaringen!

Målet för attackerna den 11 september var inte USA och västvärlden. Det var The Strokes, Primal Scream och Bruce Springsteen.

Han hatar dem innerligt. För han vet att de spelar med falska kort. De är inga rebeller. De älskar inte rock. Om rock nu handlar om att vara kompromisslös och spela On the sunny side of the street.

Och ett halvår efter att han sprängt Pentagon och Twin towers är brallorna nere på den fejkade rocken. The Strokes plockar bort sin låt "NYC Cops" från skivan "Is this it?", Primal Scream döper om låten "Bomb the Pentagon" och the Boss har gjort en skiva som enbart består av hyllningar till brandmän. Springsteen har till och med börjat gilla George Bush. Och världen förstår plötsligt vad falsk rockenroll är.

Så till ämnet.

Man ska inte gå över ån efter vatten sägs det, men i bland kan man vinna på det. I alla fall om man ska få perspektiv på sin egen hembygd. Ibsen skrev som bäst om Norge när han åkt därifrån.

Länge har jag trampat mentalt vatten när det gäller bygdespelen. Det är ju något djupt fascinerande i dem, men hur ska man kategorisera dem? Teater? Spex? Musikal?

Ursäkta mig, men jag måste kategorisera världen. Annars blir den ohanterbar. Jag måste etikettera, benämna och rangordna. Jag brukar skylla på att det är djupt mänskligt.

Visst, är de "bygdespel" kort och gott. Men om man försöker definiera deras särart ser det plötsligt ut som man beskriver något helt annat.

Begrunda: Musiken är oftast vanliga populära schlagdängor. Intrigen handlar uteslutande om kärlek, hemmet, familjen, huset och slitningarna däremellan. Moralen är mycket gammaldags, kostymerna traditionella och allehanda mytologiska väsen är ständigt närvarande. Billigt producerade berättelser med arketypiskt innehåll, lagom poppiga och förfärligt kyska. Aktörerna bryter ut i kärleksduetter och scenerierna är vykortsvackra.

Populärt är det också.

Det är ju Bollywood! En beskrivning som stämmer exakt in på den indiska filmindustrins massproducerade underhållningsspektakel.

Om man betraktar bygdespelen som en sorts Bollywoodfilmer så får de inte bara globala kusiner utan även en ekonomisk potential. Och de spelas ju i dalawooden, så varumärket är mer naturgivet än man kunnat drömma om.
MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons