Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dalarnas skatter

Annons

Vårt län rymmer en kulturskatt som är lika unik och värdefull som dalmåleriet, folkmusiken och den övriga folkkulturen, men betydligt mindre känd - här finns timrade byggnader som är äldre än Digerdöden.

1285 höggs virket till kyrkhärbret i Älvdalen. 134 hus från år 1600 och äldre är kända i vårt län hittills och inventeringarna fortsätter.

"Våra bevarade medeltida timmerbyggnader är ett av Sveriges viktigaste bidrag till den samlade internationella byggnadskonsten", skriver landsantikvarie Jan Raihle.

Inte minst betraktas Dalarna som outstanding när det gäller timrade härbren. Det borde ha varit en självklarhet att de automatiskt åtnjutit ett lagskydd jämförbart med en fornlämning i kulturminneslagen.

Kanske kan inte kommande generationer få se Älvdalens kyrkhärbre, som sakta men säkert vittrar sönder. Till hoten i form av vittring tillkommer nya hot - i dag förekommer en hel del handel med timmerstommar som flyttas bland annat till attraktiva turistområden.

För första gången publiceras i Raihles artikel det fantastiska inventeringsmaterial och dendrokronologiska analysmaterial som finns om Dalarnas äldsta timmerbebyggelse.

Det brådskar med skyddsåtgärder för de nu kända medeltidshusen, skriver Raihle som uppmanar alla att kontakta länsmuseet innan gamla timmerhus rivs. Naturens nedbrytningsprocesser är det största hotet mot ett annat förbisett fornminne i skogarna, skriver Rolf Lundqvist. Gamla träd med huggna och ristade budskap och tecken förmedlar hälsningar över flera generationer.

Vallkullornas ristningar och andra tecken och märken berättar om tider då skogarna myllrade av liv och ger oss information om äldre tiders markanvändning och landskap. Skogarna i norra Sverige är i det avseendet unika i Europa.

Hembygdsboken handlar inte enbart om företeelser och kulturminnen, utan också om människor.

Hotelldrottningen Wilhelmina Skogh var en viktig person när det gällde att bana väg för dalaturismen. Örjan Hamrin berättar historien om den fattiga flickan från Gotland som skapade ett eget hotellimperium.

Wilhelmina Skogh var en av de första att dra nytta av de nya kommunikationer som på 1880-talet gjorde Dalarna tillgängligt för den nya företeelsen turism. Wilhelmina satsade på hotell av kontinentalt snitt vid Siljans strand. Medan övriga Rättvik låg i vinterns mörker och kyla, badade Rättviks turisthotell i elektriskt ljus och det rann varmt vatten i kranarna.

När Elizabet Ståhl berättar om sin egen mormor handlar det om ett mer tragiskt kvinnoöde. Hilda Kristina Lindkvist från Stora Tuna dog ung 1919.

Hon var ett av otaliga offer för tuberkulosen, lungsoten, och hennes brev hem till familj och småbarn är både gripande privatdokument och ett stycke sjukvårdshistoria.

Maths Isacson berättar om den "försynta småstaden" Hedemora. Från medeltida marknadsplats utvecklades staden sin tradition av handel, service och omvårdnad. Stadsplan och bebyggelse är ett kulturarv som skulle kunna bli guld värt i det nya post-industriella konsumtions- och upplevelsesamhället, om man profilerade sig hårdare, tycker Maths Isacson.

I boken finns spännande berättelser om till exempel kyrksilverstölden i Rättvik 1828, om den märkliga mumien på skolvinden i Falun, och om de märkliga fynden på Päkkosgården 2003, då bagarstugan skulle renoveras och man upptäckte att isoleringen delvis bestod av Hans Wikströms gamla dalmålningar.

Hundraårsminnet av unionsupplösningen berörs på olika sätt i boken.

I skuggan av krisen 1905 efter norrmännens uppror, pågick intensiv verksamhet i Dalarna. Hembygdsbegreppet fick en allt starkare betydelse och Sveriges, Dalarnas och framför allt ungdomens framtid debatterades flitigt.

Bildning och hembygdskärlek var två begrepp som skulle samla de unga och få dem att stanna hemmavid.

Ungdomsrörelsen växte. Maria Björkroth berättar om den här känslomässigt och ideologiskt turbulenta tiden. Tio år senare, 1915, bildades Dalarnas hembygdsförbund på gårdstunet hemma hos Gustaf Ankarcrona, på Holen i Tällberg.

För en grupp var unionsupplösningen katastrof; samerna knäade snart under ersättningskrav från Norge, då Idrerenarna gick över gränsen.

Tomas Ljung berättar om rättsstriderna kring betet och ger samtidigt en intressant historisk översikt över dalasamernas, för de flesta, så okända liv.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons