Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dahlströms poetiska mantra

Annons

Det är många intryck, tekniker och genrer som avhandlas koncentrerat när Dahlström presenterar sina bilder. Storslagna landskap, fantastiska porträtt, reseskildringar och grafiska lekar står sida vid sida.

Dahlström tycks inte bry sig om att naturskildringarna från Lofoten och hans fartfyllda ishockeybilder från Leksand står i sådan skarp kontrast med varandra att de bokstavligen bländar.

Dahlström har ett förflutet som pressfotograf, men jobbar idag främst med reklamfotografering och reportage.

Några av reportagebilderna syns som reseskildringar från bland annat Kuba, Gambia, Vietnam och Indien. Men det är inte där Dahlström styrka ligger.

Det är när han vänder kameran mot naturen som magi uppstår, när han envist söker efter en ordning och minitiuös komponerar bilder från Death Valley eller fotograferar höstlöv på marken.

Ögonblicket kan i vissa stunder kännas åsidosatt av Dahlström. Men det är också då, när han är som mest spontan och litar på sin egen förmåga att bemästra den 125-dels sekunden som han blottar ytterligare en sida av sin talang.

Den bild som bäst visar på ögonblickets fantastiska dramaturgi är bilden på soldaterna framför Kreml i Moskva 1981. Misstänksamma, nästan fientliga blickar från några soldater möter Dahlström i folkhavet.

Leonid Brezjnev är president i Sovjetunionen och det ska dröja ungefär fem år till glasnost och öppenheten når landet. Trots den spända situationen lyckas Dahlström i någon form av ryggmärgsreflex komponera och fån-ga ett ögonblick som berättar så mycket om den tiden.

Det finns ytterligare en bild som markant skiljer sig från de övriga och det är bilden från Grekland som föreställer två korpulenta turister mot en sned horisont. Signifikant för Dahlström är estetiken och den strama, "korrekta" kompositionen, men i Grekland hände något som inte syns i hans andra bilder.

Plötsligt irriterar Dahlström med att vara så naturalistisk och överraskande att tankarna snarare går till Lars Tunbjörk eller Martin Parr. Det är ett mycket intressant fotografi, men det är inte Dahlströmskt.

Att en utställning av detta slag, en sammanfattning av en lång tids fotograferande är svår att ta till sig är klart. Det finns ingen röd tråd eller berättelse. Så därför blir svaret på vad Dahlströms utställning handlar om: en kärleksförklaring!

Han älskar och lever med sina bilder. Tar man sig tid och stannar upp i detta enorma bildcollage kan man faktiskt som besökare också bli förälskad.

JOHAN LUNDAHL

Mer läsning

Annons