Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dahlin blommar ut i barockopera

/
  • Passion. Anders J Dahlin (Zoroastre) och Sine Bundgaard (Amélite) övervinner hindren mot deras kärlek i Rameaus barockopera Zoroastre, på SVT i morgon.

Annons

Verdi, Puccini och särskilt Wagner. Det är kompositörer med stilar som lett till stora exportframgångar för svensk sångkonst. En slank, rörlig, naturlig koloraturtenor som kommer upp till ett vackert klingande E i verk med genomgående hög tessitura är inget som vare sig behövts eller uppmärksammats i Sverige.

Men Drottningholmsteatern är den tidiga operakonstens Eldorado ur ett internationellt perspektiv. Ingen annan svensk scen har väl så internationellt sammansatt publik? Produktionen är mycket välbekant i förhållande till den Alcina som Pierre Audi (regi) och Patrick Kinmoth (scenografi) gjorde med Anne Sofie von Otter och Christine Schäfer 2003.

Vad gäller TV-produktionen har den, genom att den går i och ur publikpositionen (hur många kameror hade man egentligen) och till och med filmar från scenen ut mot auditoriet, en del kärleksfulla blinkningar mot Bergmans Trollflöjten vid samma scen.

Tematiskt är föreställningen tidstypisk med sina mycket symboltyngda förlopp och i det att gudar, de fyra elementen, onda andar och exempelvis Hämnden tar gestalt på scenen.

Handlingen plockar fritt ur ett karaktärsgalleri som publiken 1756 väl kände till och som var levande ända fram till Mozarts dagar där religionstiftaren Zoroastre (Zarathustra) fick vara överstepräst med frimurardrag i Trollflöjtens Sarastro.

Rameau är förhållandevis nyskapande i verket och löser upp den hårda enhetsformen där långa recitativ glider över i arietter. Här är det hanteringen av recitativen, inte ariorna, som gör att berättandet ibland står stilla. Orkestermusiken har massor av berättande detaljer.

Musikaliskt ser Christoph Rousset till att blandningen av teaterns egen orkester och hans ensemble Les Talens Lyriques levererar eldig, närmast hetsig barockmusik till de många strikt specialiserade rösterna.

Dahlins höga tenor är utomordentligt tät, men ändå full av klang och liv. Tillsammans med honom blir Ditte Andersen i rollen som Céphie min favorit; hon har ett kvickt och temperamentsfullt vibrato. Också föreställningens kvinnliga skurkroll, Anna Maria Panzarella, hör till världens stora inom barocken.

Fakta: Musik Opera

ZOROASTRE

av J-P Rameau

Regi: Pierre Audi

Dirigent: Christoph Rousset

I rollerna: A J Dahlin (Zoroastre), S Bundgaard (Amélite) A M Panzarella (Érinice) D Andersen (Céphie) m fl

SVT2, 6/4, klockan 18.15

Mer läsning

Annons