Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags för debatt om vår skog

/
  • Maciej Zaremba skildrar skogsbruket och förvandlingen från skog till virkesåker. Han berättar om den oheliga alliansen mellan skogsbolag och myndigheter och människors fåfängliga kamp mot kalhyggen ända in på knuten. Foto: Fredrik Persson
  • Maciej Zaremba skildrar skogsbruket och förvandlingen från skog till virkesåker. Han berättar om den oheliga alliansen mellan skogsbolag och myndigheter och människors fåfängliga kamp mot kalhyggen ända in på knuten.
  • Maciej Zaremba slår larm om en kulturomvandling.Foto: Sofia Runarsdotter

Maciej Zaremba skriver om ett Sverige som ömsar landskap. Där de sista urskogarna ersätts av granplantager med myndigheternas samtycke. Anders K Gustafsson har läst vad han hoppas blir starten på en viktig debatt.

Annons

Alla vet att allemansrätten innebär att man inte får bryta pinnar eller skräpa ner hursomhelst i skogen.

Det får man lära sig från barnsben.

Vill du avverka rubbet så är det dock en annan femma, då kan du riskfritt göra i princip vadsomhelst.

Ska du bygga något större än en friggebod på din egen tomt eller förändra fasaden på ditt hus så krävs bygglov och grannarna får dessutom säga sitt. Allt för att boendemiljön inte ska störas. Bor du i ett K-märkt hus så får du inte renovera enligt eget huvud.

Bor du granne med en naturskön skog så kan den kalhuggas i morgon utan att du ens behöver får veta något i förväg.

Så olika är vi inför lagen.

Journalisten Maciej Zaremba skrev i våras en serie artiklar om skogen i Dagens nyheter och boken Skogen vi ärvde är både en fördjupning och en uppföljning. Han varvar prövande resonemang, ironiska nålstick och poetiska betraktelser med stenhårda fakta och forskningsresultat.

Zaremba fick efter sina artiklar i våras naturligtvis kritik och anklagades för att vara en flummig och verklighetsfrånvänd bakåtsträvare. Men han är inte ute efter att stoppa avverkningen av skog och göra skogen till ett museum för "Stockholmare" att vandra i (skogen runt Stockholm åtnjuter för övrigt ett större skydd än den i Dalarna och Norrland). Inte heller propagerar han för att privat egendom ska beslagtas eller för att slå undan benen för landsbygdens försörjningsmöjligheter.

Tesen är snarare att dagens syn på skogsbruket knappast vuxit fram underifrån bland folket på landsbygden, utan via pålagor från staten tillsammans med de stora skogsbolagen. Därtill hänvisar han till en rad forskare som menar att det rent av skulle vara mer ekonomiskt att avverka skogen mer varsamt och successivt plocka ut de mogna träden i stället för att vanemässigt kalhugga rubbet.

Skogsbolagen hävdar att det aldrig har funnits så mycket skog i landet som i dag. Det är möjligt. Men det är snarare så att det aldrig har funnits så mycket (barr)träd i landet. Det är inte riktigt samma sak. Under det senaste halvseklet har landskapet i vårt land förändrats i grunden, nästan helt utan debatt. En varierad skog med både löv- och barrträd har fått ge plats åt något som inte kan kallas annat än gran- och tallplantager där så gott som alla träd är lika gamla. Den likformiga miljön slår undan livsbetingelserna för en rad arter.

Men det är inte i första hand lavar eller hackspettar som står i fokus för Zarembas analys. Det är människorna. Bokens grundtanke utgår från vår djupt rotade känsla för skogen och att något är på väg att förändras för evigt. Är det flum att måna om människors livsmiljö? Pratar vi krass ekonomi så blir turistnäringen allt viktigare. Vilka turister lockas av ett kalhygge eller en lång rad med granar?

Den rent ekonomiska aspekten kommer fram i resonemanget om förädling, eller snarare bristen på denna. Man kan inte annat än hålla med om att det är en gåta att när Sveriges rika tillgång på malm i förlängningen gav högteknologisk förädlingsindustri, så finns inte motsvarande utveckling när det gäller träindustrin. Här handlar det, med undantag av papper, om råvaruexport. Den synen på träråvaran gynnar naturligtvis rovdrift och inte kvalitetstänkande.

Vad som blir tydligt i Skogen vi ärvde är inte minst skogsbolagens osunda symbios med den myndighet som ska granska dem: Skogsvårdsstyrelsen. Där kan vi verkligen prata om att sitta i samma båt och det är de stora bolagen som gynnas. Små skogsägare som faktiskt vill bruka skogen med hänsyn motarbetas av staten.

Den som vill avverka en skog anmäler detta till Skogsvårdsstyrelsen och i samma stund upphör miljöbalken att gälla. Och ett avverkningsbeslut går heller inte att överklaga. Det finns nämligen inget: Ett aktivt beslut fattas bara om myndigheterna anser att avverkningen måste ta hänsyn till något. Detta sker nästan aldrig. Åtta (8) av de 67 000 tillstånd för avverkning som beviljades 2010 villkorades på något sätt. Sett ur ett Europeiskt perspektiv så är vårt sätt att skövla skog unikt, i exempelvis Polen och Tyskland skulle det vara kriminellt.

Zaremba visar slutligen det tragiska i att grupper i samhället som borde ha allt att vinna på att samarbeta ofta står på varsin sida i debatten: Jägare, små skogsägare och bybor ställs mot miljöorganisationer och naturvänner. Detta är naturligtvis ett pedagogiskt misslyckande för miljörörelsen, att människan ibland tycks tappas bort till förmån för småkryp och växter. Samtidigt måste "den andra sidan" inse att nästa gång kan det vara den skog där de brukar jaga eller åka skoter som jämnas med marken. Kanske har de som fördomsfullt kallas "miljömuppar" faktiskt något att komma med? De strider där miljörörelsen och lokalbefolkningen har lyckats knyta allianser och gått samman är ofta de som varit mest framgångsrika.

Skogen vi ärvde är naturligtvis hårdvinklad, men en råsop kan vara en effektiv ögonöppnare och de fakta Zaremba radar upp talar för sig själv. Kanske skriver han lite väl högtravande och överdrivet poetiskt ibland, men Skogen vi ärvde är ändå höstens kanske viktigaste läsning. Det är dags för debatten om hur Sverige utanför stadskärnorna faktiskt ska se ut nu.

Mer läsning

Annons