Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att pensioneras Ozzy?

/

Annons

Ozzy Osbourne

  • Black Rain
  • (Sony/BMG)
  • Betyg: 2
  • Hårdrock

Inledande Not Going Away börjar oroväckande nog med ett riff som sneglar åt USA:s modernare riffskola. För ett ögonblick är jag orolig över att Ozzy tagit för djupa intryck av banden på egna festivalen Ozzfest. I och med mångårige vapendragaren Zakk Wyldes första överton övergår min oro till förväntan – en förväntan som snart övergår i uppgivenhet och besvikelse. Den som hoppades att senaste ”riktiga” studioskapelsen, medelmåttiga Down to Earth, var en tillfällig missräkning kan tänka om.

Black Rain är ofattbart färglös och är inte i närheten av den gamle mästarens 80- och 90-tal. Att en del av magin saknas kan givetvis delvis bero på nostalgifaktorn, men både W.A.S.P. och Megadeth har i och med sina senaste alster visat att det äldre gardet fortfarande kan leverera. Tyvärr gäller inte detta den mytomspunne varulven från Birmingham. Jag kan köpa att Ozzys sound är uppdaterat, men inte att kompositionerna är lika platta som Hardcore Superstar-Jockes hår. Det finns förtrollande ögonblick, som refrängen till The Almighty Dollar och något enstaka riff, men helhetsintrycket är besvärande blekt. Dessutom är introt till såsiga balladen Here For You oblygt plankat från Cinderellas 80-talshit Don’t Know What You’ve Got. Det gör ont att konstatera det, men Ozzy borde kanske gå i pension.

Jonas Wettmark

Sleeping Beauty

  • ”Embrace”
  • (Attaboy records)
  • Betyg: 3
  • Genre: pop

Egentligen är det helt hopplöst att sätta en genrebestämning på Sleeping Beautys debutplatta. Den är hästcountry, den är pop, den är västkustrock, den är en gnutta soul och lite gospel. Göteborgsduon har fler referenser än jag har plats att räkna upp och de hamnar någonstans i närheten av Deportees, minus falsett. Produktionen är storslagen och ambitionerna likaså. De här killarna vill slunga sina poplåtar upp mot himlen och tillbaka. Söta sommarbagatellen Summer Smile har tagit sig in på Siljanstoppen, förmodligen tack vare de fina do-do-do-körerna. Men allt håller inte riktigt samma klass och det största problemet är nog att det till slut spretar lite väl mycket.

JESSICA DALMAN

E-Type

  • True Believer
  • (Lulubelle Records/Universal)
  • Betyg: 1
  • Eurodisco

Den här singeln, denna True Believer, kan mycket väl bli en sommarplåga. Lägg betoningen på plåga, believe me. Martin "E-Type" Eriksson slungar iväg en Max Martin-producerad discodänga med tuggummirefräng och hög BPM-frekvens, möjligen i ett lite hårdare format än vad vi är vana vid. Men, E-type låter som E-Type alltid har gjort. Antingen gillar man det, eller … så … eh … joråsåatt.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mozkovitch

  • S/t
  • (BLP Music)
  • Betyg: 3+
  • Hårdrock

Under uttagningarna till Idol beklagade sig Kishti över att Arvid Jonsson inte sjöng ut tillräckligt. Hon visste kanske inte att hans Phil Lynott-spöklika röst passar ypperligt till Mozkovitchs grooviga 70-talshårdrock. Influenserna verkar ha hämtats från föräldrarnas skivbackar och tidiga Soundgarden, men Falubandet nöjer sig inte med att agera bleka kopior. Det är obegripligt att medlemmarna fortfarande är i tonåren då både kompositionerna och framförandet vittnar om rutinerade rävar. Tydliga hits finns i form av Addiction och Mother Earth och dessutom håller förstlingsverket en behagligt hög lägstanivå.

Jonas Wettmark

AYESHA

  • The Lobby
  • (Aqueen/Playground)
  • Betyg: 3

Ayesha Quraishi syns överallt. När jag slår på dumburken så dyker hon upp i debattprogram, paneldebatter, som alibi i invandrarinslag - ja, till och med i Melodi-Feven, förlåt festivalen. Så albumtiteln The Lobby passar bra på många sätt. Skivan som sådan fungerar ibland, ibland inte. Electrified lånar friskt av Princes 80-tal, andra låtar ekar av dancehall eller reggaeton och i Indian marriage part 1 dominerar indiskt ljudande sound mitt i den multikuturella hiphop-mixen. Rapparen från Hässelby gör lite oväntade saker för att göra matchen mot lyssnaren intressantare. Trots det saknas ofta den riktiga snärten, och lobbyn känns mer efter tag mer som en vänthall.

TIMO KANGAS

Maroon 5

  • It won't be soon before long
  • A&M/Octone
  • Betyg 2
  • pop

Sist sålde Maroon 5 otroliga tio miljoner skivor, mycket med hjälp av "This Love" som hade allt man kan begära av en softrockhit. Den nya skivan har ingenting av den varan. Det är inte direkt dåligt, bara så oinspirerat och tråkigt. Efter några genomlyssningar framträder ”Better that we break” och ”Not falling apart” som något man kan stå ut med. Men inte mer.

Cecilia Ekebjär

Mustasch

  • The latest version of the truth
  • (regain/border)
  • Betyg: 3
  • Hårdrock

Mustasch har aldrig varit nyansernas band och deras grovhuggna hårdrock har sällan rest sig från knogarna och börjat gå upprätt. På deras fjärde platta börjar man dock kunna märka en viss evolutionsprocess. De fläskar på både med stråkar och svulstiga arrangemang. Samtidigt som de flirtar med klassisk heavy metal. Sångaren Ralf Gyllenhammar brölar som om han vill vara Göteborgs svar på Blackie Lawless och lyckas fortfarande inte övertyga. Han låter helt enkelt för ansträngd när han tar i från tårna, som om han skulle ta sats hundra meter för att lägga en straff. Men låtmaterialet håller faktiskt en ganska god standard och plattan växer faktiskt efter några lyssningar, trots att den först känns alltför jämntjock.Nästa gång kanske de är mogna för att både leka med elden och använda flintyxor.

ANDERS GUSTAFSSON

Måns Zelmerlöw

  • Stand by for...
  • Warner music
  • Betyg 3
  • Pop

Latinorytmer, 80-talsdisco, pojkbandsbeat, BeGees-körer, 60-talspop och schlager är i symbios på Måns Zelmerlöws debutskiva. Det är den perfekta partyskivan som Idol-melodifestival-flickfavorit-Måns Zelmerlöw släpper lagom till sommaren.

Allt är överkommersiellt, superproducerat och framkallar naturligtvis inga komplicerade känslor hos lyssnaren. Men inte fantasilöst och tråkigt utan lustyllt, kvalitativt och kul. Blandningen är väl avvägd med lugna och upptempolåtar. Och när flickorna hittar den privata, nära, försiktiga och vackra unpluggedversionen av Cara Mia som ligger dold efter spår 13 kommer de gråta av lycka.

JOHANNA LUNDIN

Jan Slottenäs Orchestra

  • Live
  • (Slottenäs Music Production)
  • 2
  • Jazz

Jan Slottenäs storband bjuder på traditionell dansmusik med jazzmusikaliska förtecken. Den som hoppas på fräsande trumpeter och våldsamt sväng a´la Buddy Rich eller lätt introvert nyskapande får

leta på annat håll. Här är det swing modell 1930 som gäller. Med sångsolister, sånggrupp och hela konceptet. Det är vänligt svängigt precis som den dansbanegenerationen väntar sig, kan man anta. Inspelningar är gjorda vid konserter i Stockholm, Jönköping, Västerås och Sundsvall och stämningen är god. Man kan sammanfatta resultatet som kompetent och hantverksmässigt korrekt. I baksätet på orkesterbilen 1960 skulle vi ha sagt att det låter ”tyskt”, jazzmusik i uniform.

Bertil Danielsson

Mer läsning

Annons