Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagbok med gråt mellan sidorna

Annons

Linda Skugges dagbok utspelar sig bland de människor som skulle komma att ingjuta lite nytt blod i svensk nöjesjournalistik i början på 90-talet. De läste NME som bibeln, kollade på 120 minutes på MTV (i alla fall gjorde Linda Skugge det) och bestämde sig för att nöjesjournalistik skulle handla om musik (inte minst svart musik som dittills behandlats styvmoderligt i svensk press) stora känslor, mode (helst sneakers), amerikanska tv-serier, brittiska romanförfattare, ett visst socialt medvetande och en hyfsad skopa drogromantik. Allt tyckande underbyggdes med så pass gedigna kunskaper att de utifrån betraktades som elitister och de själva medvetet diminutivt kunde kalla sig "nördar".

De skulle influera svensk nöjesjournalistik under många år framöver. De fördjupade popmusik-kritiken och skrev samtidigt om den populärkultur som 68-generationen på de traditionella kultursidorna sorgligt försummade.

Linda Skugge blev med sina kompromisslösa krönikor i Ultra och Expressen den lilla klickens nervösa bekännelseförfattare innan hon så småningom gick vidare med sitt skrivande.

Det var på den tid då fredagsbilagornas högsommarperiod stod för dörren: City, Expressen Fredag, Puls, Nöjesguiden, till och med På Stan var under en period ganska fräsch läsning.

Men tiden gick. Nu har Andres Lokko fått sparken från Expressens nöjessidor för att han anses för smal och för tre veckor sedan kom då Klick! - denna halvpornografiska paparazzivansinnesprodukt som är Sveriges största dagstidnings nya definition av nöjesjournalistik. Dödsstöten för dem som menar att kunskap om populärkulturen är omistlig för att man ska förstå sin samtid.

Under tiden har Linda Norrman slutat skriva om pop, blivit litteraturkritiker och feminist, gift sig, fått barn och bytt namn till Skugge. Hon fortsätter visserligen att gäcka och reta sina läsare - som feminist har hon varit så radikal att författaren till boken Popvänstern verkligen anstränger sig för att detronisera henne som vänsterikon, samtidigt skulle hennes skrik på personligt ansvar och moral platsa i ett tal på kristdemokraternas årskongress.

Och då passar det väl alldeles utmärkt att Linda Skugge (på den tiden känd som Linda Norrman) kommer ut med något av en vitbok om det tidiga 90-talets popjournalist-elit.

Ett bokslut över ett decennium när t-shirten skulle bli mer än ett klädesplagg och mormor fick lära sig orden "hype" och "ecstasy".

Hon publicerar här sina dagböcker från de tre år då hon raskt marscherar från fnoskig gymnasist till nedkrökat poporakel på Hannas krog. Bitvis är det ren nostalgi. På omslaget finns bilder på ett tonårigt Brainpool långt från rockoperor och Per Gessle-turnéer. Andres Lokko i page. Bandnamn droppas: Stone Roses, Curve, Popsicle, Stevepops, This Perfect Day, Singer (Någon? Jo, någon minns Singer).

Men att läsa någon annans dagbok? Tja, om man inte skriver en avhandling om personen i fråga så gör sig ju dagboksläsning allra bäst om man snor den under kudden när vederbörande inte är hemma. Det är ju bara då man kan få uppleva den hisnande förskräckelsen över någons ocensurerade uppriktighet som man trots allt är ute efter.

Utan tvivel har Linda Skugge tillrättalagt en del av det som Linda Norrman gjorde i 90-talets grunge-gryning men fortfarande kan man förskräckas över hur hög kändisfaktor det är på skvallret.

Och läshastigheten är direkt proportionell till skvallerfaktorn. Vissa partier är trista, men ibland tar det fart. När ska hon bli av med oskulden? Kommer hon och Kristian Luuk att få ihop det? Och hur kan hon vara så besatt av just honom? Kommer hon att få i säng Janne Kask trots att han har flickvän? Ska hon inte sluta supa snart, hon är ju packad fem dar i veckan?

Men mest av allt slås man av vilket enormt ego Linda Norrman har. Kanske ligger den största uppriktigheten i just det, att hon törs visa upp tonåringens nästan psykopatiska behov av karriärframgångar, komplimanger, sexuell tillfredställelse, populära vänner, smicker, statusprylar och inte minst cred - denna mystiska egenskap man under 90-talet kunde tillägna sig genom att bygga ut skivsamlingen.

Och glädjande (eller hur man nu ska se det) nog så lyckas Linda Norrman med allt det där. Torsdag den 30 januari 1992 är hon plötsligt ballast i sin klass.

Det har inte varit någon lätt kamp.

Det är spännande och samtidigt helt hemskt. Linda Norrman är minst lika jobbig som Linda Skugge att läsa ibland, men grejen är att båda vet om det. Dagbokens Linda gråter sig igenom sidorna, självhatet går hand i hand med det uppblåsta egot.

Just därför kommer svensk nöjesjournalistik att dö samtidigt som den här boken publiceras. För jag tivlar på att Per Gunne på Klick och Ebba von Sydow på Expressen vet vad de håller på med - överhuvudtaget.

Jag menar Klick! - har ni läst den?

Ebba von Sydow - var det henne vi fick i stället för Linda Norrman?

Jag tror jag dör, ärligt talat.

Linda Norrman, kom tillbaka från kd-kongressen, snälla.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons