Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Coola Raveonettes charmade alla

Annons

Det börjar inget vidare. Sune Rose Wagner och Sharin Foo släntrar in på scenen strax före tio på torsdagkvällen och släpar i gång spelningen med surfpopstämsång mot misstänkt klen ljudvägg. Mer gipsskiva än tegelmur. Mycket riktigt, baskaggemikrofonen är åt fanders och efter första låten tvingas bandet vänta flera minuter på att en råddare ska få ordning på tekniken.

Tror ni det bekommer ett band som Raveonettes? Inte då. Danskarna är übercoola och låter sig inte bekomma. De spettar iväg en av Bb-hitarna från Chaingang of Love och så är partyt på rätt spår igen. Den här gången med massiv ljudvägg, precis som det ska vara.

Det osar mer New York än någonsin om Raveonettes. Sune och killarna kunde vara plockade direkt från ett kompinhopp med Yeah Yeah Yeahs, och filmtoken Sharin är kyligare och vackrare än den kallaste av replikanterna i Blade Runner. Med tanke på hur många gånger Raveonettes gästat Sverige på senare tid är det förvånansvärt mycket folk och god stämning på Kägelbanan. Och bandet radar upp glimrande två-och-en-halv-minuts-dängor.

Visst tusan blir det lite tjatigt i längden, och visst sjutton osar det Jesus And The Mary Chain. Men när The Raveonettes är som vassast är de charmiga och briljanta. Då låter musiken som ett möte mellan Sonny & Cher och Ramones framför en vägg av distad kravallgitarr. Enkelt, effektivt, repetitivt och enastående läckert.

The Raveonettes spelar 50 minuter och plusar på med tre extranummer inklusive den störtsköna Attack Of The Ghostriders. Det är sju-åtta låtar för mycket i en och samma tonart och rysningarna längs ryggraden hinner rinna ut i ett milt men lyckligt leende.

Kvällens mest bisarra sång? Covern på Eddie Cochrans C'mon Everybody. Men The Raveonettes gör den till sin med ett självförtroende som imponerar.

En cool och brötig rockkväll på Kägelbanan.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons