Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

CH Hermansson

Annons

I förra veckan lade vänsterpartiets så kallade analysgrupp fram den genomgång av partiets historia, som framtvingades efter Janne Josefssons tv-dokumentärer för drygt ett år sedan.

Historiedocenten Werner Schmidt skulle ha ingått i gruppen. Men han fann uppdraget alltför styrt och tillrättalagt, och hoppade av. I stället ägnade sig Schmidt åt att slutföra en biografi över C H Hermansson, vpk-ledare åren 196475.

Så kom det sig att bägge aktstyckena publiceras samtidigt- analysgruppens tämligen tunna samling av uppsatser, och Schmidts omfångsrika, teoritryfferade lunta. Trots olikheterna i form och tillkomst berättar och bekräftar de samma sak:

Vänsterpartiet är och förblir sönderslitet mellan pragmatiker och fundamentalister.

En gång fanns chansen att skapa ett modernt demokratiskt vänstersocialistiskt parti i Sverige. Den som hade möjligheten i sin hand var C H Hermansson. Men han förmådde inte ta den.

Hermansson gjorde många ansatser att skapa ett "socialistiskt folkeparti", à la det som nu i Norge innehar bland annat finansministerposten.

Partiet bytte namn från skp till vpk och så småningom ströks k-delen helt och hållet. Han gjorde sitt parti rumsrent, i så måtto att det erkändes som demokratiskt och fick vara med i utskott.

Men dessa ansatser maldes ändå ner. Schmidts Hermansson-biografi visar hur det gick till, och det fel Hermansson begick.

Hermansson var som ung, i hjärtat, övertygad att Sovjetunionen, arbetarstaten, stod för den rätta vägen. Samtidigt var han en intellektuell, öppet prövande människa. Intellektet vann över hjärtat 1956, året då Stalins grymheter avslöjades av de nya Sovjet-ledarna, men dessa likväl med tanks krossade revolten i Ungern.

Åren framöver pressades de Sovjettrogna i det svenska partiet sakta bakåt. När partikongressen 1964 vägrade omvälja stalinisten Hilding Hagberg, och i stället lyfte upp C H Hermansson, tycktes vägen till djupgående förändring av partiet ligga öppen.

Men fundamentalisterna fanns kvar. Och de intrigerade ständigt.

1968 upprepades 1956: Ryssarna marscherade in i Tjeckoslovakien och slog ner Pragvåren. Hermansson protesterade våldsamt, och krävde att Sverige skulle frysa förbindelserna med Sovjetunionen.

Där gick han ett steg för långt. Partiets traditionalister slog tillbaka och partiledaren tvingades göra offentlig avbön.

Därmed tappade förnyelsen sitt momentum. Resten av Hermanssons partiledartid blev ett defensivt kryssande. De värsta stalinisterna försvann till ett eget parti. Men alltför många fanns ändå kvar.

När Lars Werner trätt till 1975 finansierades hans 40-årskalas av östtyska ambassaden, ordningen var återställd.

Felet C H Hermansson begick var naturligtvis att han försökte hålla ihop partiet. Han borde, som hans likasinnade gjorde i Danmark och Norge, ha tagit sin flock med sig till ett helt nytt och fräscht parti. Så skedde inte. Konflikten mellan pragmatiker och fundamentalister, mellan friskt och murket, finns kvar. Upptakten inför vänsterpartiets kongress nu i januari visar att den alltfort skördar sina offer.

Schmidts bok är egentligen inte en biografi, utan snarare en beskrivning av interna partistrider med extremt hög användning av teoretiska marxistiska begrepp, där partiledaren som person och politiker är rätt osynlig. I stället framträder Hermansson som intellektuell och teoretiker.

Schmidt noterar att Hermansson i partiprogrammet förde in begreppet "den statsmonopolistiska kapitalismen", och berättar att detta därefter ofta kom att förkortas till "Stamokap" eller "smk".

Ja, där är ytterligare en förklaring till varför Hermansson misslyckades. En person som fördjupar sig i "Stamokap" är inte det maktkampens råskinn, som skulle ha krävts för framgångsrik förnyelse.

PÄR FAGERSTRÖM

Mer läsning

Annons