Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carina Burman håller stilen

Annons

Nu har också Carina Burman gått in i fållan för deckarförfattare. Trogen den genre hon visat sig behärska, pastischens - det vill säga efterliknandet av gångna tiders uttryckssätt - dröjer hon sig emellertid kvar i 1800-talet, dess miljö, dess språkbruk och dess människosyn. Alltifrån utformningen av kapitelnamnen till minsta lilla detalj håller hon stilen.

Hennes huvudperson Euthanasia Bondeson är ett rekorderligt svenskt fruntimmer. Men det är i 1850-talets London hon kliver omkring i ingångna skor, pigg på att hjälpa Scotland Yard att lösa mordfall och klara upp försvinnanden.

En som kommit bort är hennes unga sällskapsdam Agnes.

Carina Burman driver med det blodiga allvar som ofta präglar kriminalromanen. Det gäller att ha ett konspiratoriskt leende i reserv för hennes odrägliga Euthanasia, som frustande av iver känner sig tio år yngre, när hennes kära Agnes går upp i rök och hon får kasta sig på spåret. Mat- och kryddglad och inte ovillig att svinga en bägare och röka en cigarr är denna fyrtioåriga fröken en festlig bekantskap. Hon jublar invärtes över sin frihet och det myndighetspapper hon införskaffat från svenske kungen. Så fick ju självständighetstörstande kvinns gå tillväga på den tiden.

Det är nämligen så att Carina Burman inte bara prånglar på sin läsare hiskeliga hemskheter i liderlighetens och rituella kulters namn utan också frikostigt strör 1800-talsfakta omkring sig. Hade ni trott något annat, med tanke på de böcker hon tidigare skrivit?

Att hon dessutom anknyter till anekdotfloran kring den lite senare kringpromenerande Selma Lagerlöf och episoden där den berömda författarinnan påstås ha fösts åt sidan med orden "Fruarna först" och låter orden gälla sin huvudperson får man väl svälja.

Fröken Bondeson är nämligen inte bara amatördetektiv utan också framgångsrik tillverkare av herrgårdsromaner. I Babylons gator låter Burman henne varva skrivande med snokande och de smakprov som ges ur den bok hon knåpar på är också de på kornet fångade pastischer.

Året när fröken Bondeson sätter sin stadiga fot på Englands mark är 1851 och världsutställningen pågår i London. Från den och från ett British museum, dit assyriska frisen just anlänt, får man trovärdiga glimtar liksom från ett London med hästdroskor och kor betande i S:t James park för att stadsborna ska kunna köpa sig en mugg spenvarm mjölk.

Babylons gator är utan tvekan ett självsvåldigt utskott på kriminalromangenren. Den fortsätter driften med denna så långt att till och med den sedvanliga romansen finns med. Och ska Euthanasia pussas så vill det till en indisk professor.

Ja, herregud! Jag gillar faktiskt det här frustande hopkoket!

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons