Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Busigt och genomgemytligt

/
  • Välavvägd. Ulla Skoog balanserade igår skickligt på anständighetens gräns, enligt Anders Lagerquist, som gärna hade sett en något råare ton.

Annons

När hon äntrar scenen minns jag sketchen med henne och Suzanne Reuter där Reuter använder henne som demonstrationsobjekt i en reklam för din egen Ulla Skoog, och skrattmusklerna befinner sig för de närmaste två timmarna ständigt i beredskap och får göra ideliga utryckningar.

Uppträdandet formar sig till en talkshow med sånginslag och avspänt ståuppande som till stora delar ger intrycket av att vara mer improviserat än det antagligen är.

En anledning är att hon redan från början gör klart att publiken kommer att vara medagerande. Lindheim får emellanåt sina duschar av vattensprutan och hon riktar den utan att tvekan även mot publiken.

Kvällens ofrivillige samtalspartner och bundsförvant är en gymnasielärare, som så ofta dras med i leken att han i det närmaste kan begära andel av gaget.

Gränsen mellan interaktion och oförskämdhet kan vara hårfin, och även fast Skoog ibland befinner sig i gränslandet och jag börjar fingra på mitt gula kort klarar hon sig undan med hedern i behåll.

Den jeppe som har mobilen på har gjort sig förtjänt av en strålkastare i nyllet och slagfärdig sarkasm.

Den flyhänte pianisten Lindheim är en spjuver med hårknut på knoppen á la Gene Simmons som under kvällen visar upp ett och annat oväntat upptåg, till synes även för Skoog. De förstärker varandras tokigheter och jag tvekar inte att ge dem det välförtjänta epitetet dynamiska duon.

Utifrån den milt ekivoka programtiteln hade jag väntat mig en något råare ton. Föreställningen balanserar välavvägt på gränsen och personligen hade jag gärna sett att hon trampat över den mer än vad som hände; hon har det definitivt i sig.

Kanske känner de av publiken varje kväll och anpassade sig till kvällens äldre publik. Det ändrar dock inte det faktum att radarparets två timmar fylls med en avspänd närvaro där kvickheterna avlöser varandra i ett genuint genomgemytligt uppträdande.

Jag tänker återigen på den där sketchen med Skoog och Reuter. Jo, vem vill inte ha en egen Ulla Skoog?

ULLA SKOOG MED MUS

  • Trond Lindheim, piano
  • Manus, regi och scenbild: Ulla Skoog
  • Publik: 394
  • Aveny Ludvika

Mer läsning

Annons