Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Busig Tengstrand i Mora

Annons

"Gäsp! Nej, inte Blinka lilla stjärna igen! Vilken bedrövlig brist på fantasi! Jag vet att det är Mozartår, men nu blir det tredje gången på kort tid i Dalarna. Vad ska Per Tengstrand kunna göra med det här som inte Westre eller Roos nyss gjort? Nåja, det blir väl något nytt för den här publiken, förhoppningsvis."

Så tänkte jag när jag fick programmet i handen i går kväll. Reaktionen kom på det andra inslaget i en arrangörsmässigt ovanligt råddig konsert med hela sex kom-fram-och-säg i Moras småkalla och pelarbemängda kyrka.

Per Tengstrand är på gott och ont en stor pianopersonlighet. Mest gott. Han har fått varierad kritik för sina ganska många framträdanden i Dalarna på senare år. De har haft tendenser till att bli hamringsfester. Och andra gånger har de varit ömsinta och jublande kärleksförklaringar till pianokonsten. Vad skulle han vara på för humör i kväll?

Bästa möjliga tydligen, trots att han redan på förmiddagen invigde en annan festival i Småland, snöade inne där och med flyg, flyg och budbil hastade till Mora.

De tolv variationerna på Ah, vous dirai-je maman blev en fantastisk upptäcktsfärd på så långt avstånd från vad som skulle stått i notbladen om Tengstrand haft några, att det är befogat att skriva om hans variationer på variationerna. Egna tillägg, genvägar, bus och fräckheter var allestädes närvarande och pianisten förmedlade den härliga känslan av att han kunde vara på väg vart som helst.

Då hade redan Anders Jakobsson och sedermera en trio inlett i folkmusikton och Stefan Karpe energiskt känslosamt drivit fram ouvertyren till Mendelssohns En midsommarnattsdröm, något av en revansch för framförandet i slutet av oktober förra året. Mendelssohns alternativa scherzo till sin första symfoni, som åtminstone jag aldrig hört, gjordes på ett habilt sätt.

Mozarts pianokonsert no. 21, Elvira Madigan-konserten i hela världen som en följd av Widerbergs film, är nästan sönderspelad och sönderälskad. Karpe och Tengstrand landade i en bestämd men ingalunda baktung tolkning som tack vare två saker blev mycket minnesvärd:

Tengstrands kadens i den första satsen var egensinnig, kanske improviserad där och då och fullständigt magisk för att han på något sätt flyttade in ett klockspel i flygeln genom en hisnande uppvisning högst i diskanten.

Dalasinfoniettans alla delar låg dessutom limtätt mot varandra i den behangfulla kantilenan i andrasatsen.

Vad mer? Jo, några finfina och publikfriande inbromsningar av Tengstrand, ett läckert samspel mellan solist och dirigent och en så avspänd och skämtsam Tengstrand att han kom in på tok för sent vid ett tillfälle i avslutningssatsen. Det bjöd han på. Med en grimas av avsmak för sitt lättsinne.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons