Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bröderna Fares lantliga actionbuskis

Annons


När Jalla! Jalla! kom hajpades filmbröderna Fares nästan sönder och samman av en utsvulten och Saharatörstande svensk filmpress. De debuterande relationskomikerna pekades ut som något av svenska motsvarigheter till de fantastiska amerikanska bröderna Cohen.

Jalla! Jalla! var dock en grovt överskattad debutfilm. Visserligen småputtrig och relativt oortodox i sin hantering av förortens kulturkrockar, visserligen tillverkad i god hantverksanda, men också behäftad med ett rejält mått pubertalhumor av relativt billig sort.

Bröderna Fares är inte bröderna Cohen.

Kanske vore det mer rättvist att jämföra dem med firma Herngren/Holm.

Och med denna nya långfilm framstår bröderna Fares snarare som den felande länken mellan 50-talets Åsa-Nisse-buskis och vad som helst av svenske b-actionkungen Mats Helge Ohlsson.

Eva Röse spelar länspolisbyråkraten Jessica som kommer till en liten svensk byhåla för att informera poliserna där om att deras station ska läggas ned.

Fares Fares spelar en av poliserna, Jacob, och han utvecklar i en av de skojigaste förväxlingsscenerna i filmen ett romantiskt intresse för Jessica. Trots att hon kommer med onda besked.

För att undvika nedläggning av stationen får bypoliserna för sig att de ska höja brottsstatistiken på egen hand. Om de förväxlingar och förvecklingar som inträffar efter det handlar resten av filmen.

Och det är inte så att Kopps helt saknar höjdpunkter eller komiska ögonblick, det är bara det att filmen känns så oerhört, ohyggligt, extremt, sorgligt... buskis.

Det är strumpa-på-snoppen-komik så det skvätter om det.

I och för sig gjord med tekniskt kunnande, gott skådespeleri och sinne för dramaturgi och timing, men ändock bara ett halvt tonsteg över Stefan & Kristers tämligen vämjeliga kräkmedelshumor.

Poliserna i Kopps är en samling bydårar på vischan. De deltar i ett skådespel som bygger på att du ska tycka det är roligt att skratta åt homosexuella poliser som kramas, håriga män som stickar likt gamla tanter i koftor, invandrare som slår sina barn, snutar som är skjutgalna och agerar likt FBI-skadade stridspittar... naturligtvis så håller det inte in i mål.

Att fördomar och buskis är som ler och långhalm är inte någon ursäkt.

Kopps är en film där ett fåtal förmildrande, absurdistiska ljusglimtar glimmar till i ett relativt kompakt och fåndumt filmiskt mörker.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons