Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bra ljudlig poesi från Hagen

Annons

Låter sig skaldande kombineras med lantbrukets utpräglat praktiska handlag? Efter att ha lyssnat på Dala-Flodabonden Per Wålstedt kan man konstatera att visst går det, kanske inte utan en del gnissel i maskineriet dock.

Poeten beskylls för att vara en "satans slöfock" och "stirrig som en knappt inmjölkad förstakalvare". Den skaldande bonden tar kritiken med ro och följer med gott humör sin lantliga musa genom svetsens smatter och vinkelslipens brummande.

Hans inte sällan grovkorniga bondfasoner är ofta finurliga med en väl utvecklad känsla för att sätta knorr på texterna. När han är som bäst kan han imponera med att vidga bondevärlden och som en Harry Martinson ingjuta rymd i en annars slitsam tillvaro.

/.../ att få ströva runt i denna urspikens storskog

och när som helst få sträcka ut sin oändliga arm

och grabba tag i vilken dimension man överhuvudtaget vill

det är lycka.

Det finns inslag hos den debuterande Wålstedt som inte är lika välutvecklade och hans ovana som recitatör kan ibland lysa igenom.

Som helhet präglas emellertid bonddikterna av en stilmedvetenhet som bådar gott för fortsatta bondefasoner.

Wålstedts mer etablerade bygranne och poetkollega Göran Greider läser axplock ur sin produktion från slutet av 80-talet till en nyskriven dikt inför valet.

Det finns en arkaisk tendens hos Greiders poesi som jag gillar. Hans politiska patos söker sig gärna vidga den dagsaktuella verklighet där hans lyriska spjutspets kommer till sin rätt.

I dikten Protectograph dras klockan tillbaka fyra miljarder år då meteoriter ändrare livsvillkoren på planeten. "Vi är kvastföreningar" konstateras det, och "vi vet ingenting".

Saker hade kunnat vara så annorlunda, ett sådant perspektiv ger Greiders poesi ett visionärt sting.

Greiders konvolut upplyser om att förutom musikerna står även naturen för effekterna. Ambitionen att illustrera dikterna med sonora stämningsbilder släpper loss dissonanserna i ljuddekorationerna.

På sina håll kan det ge en suggestiv och dramatisk prägel, men påfallande ofta blir det spretigt och störande. På något spår hos Wålstedt är ljudnivån även oförsvarligt hög i förhållande till recitationen.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons