Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bosch utsökt tecknad bokpolis

Annons

Boksnutens pappa kan vara vilken som helst av Los Angeles alla torskar. Han mamma var en av hororna som dansade i neon på Sunset Boulevard och var den enda som kallade honom Hieronymus. När mamman blev mördad, ett mord som aldrig blev uppklarat, blev den elvaårige pojken ett hårt skal som i fortsättningen hette Harry.

Han fick växa upp på barnhem och i fosterhem och fick inleda sitt vuxenliv med att som tunnelråtta jaga vietcongsoldater under Sydvietnams byar, och när han senare i livet kunde känna något som liknade känslor igen återföll hans hustru i spelmissbruk och lämnade honom ensam i det jordbävningsskadade huset på Hollywoods branta kullar.

Han spöade skiten ur en överordnad och suspenderades från jobbet som mordutredare vid LAPD, Los Angeles Police Department. Om nätterna satt han där ensam ute på sin veranda och drack sig full, såg glittret och hörde alla ljud från den väldiga staden långt där nere där hans mamma en gång i kort slitsad läderkjol och nätstrumpor hade trippat på gatorna, spelade Clifford Brown, Bill Evans, Frank Morgan, John Coltrane och Miles Davis och kände sig besläktad med den ensamme prärievarg som strök i buskarna.

I tio böcker nu har Michael Connelly målat porträttet av Harry Bosch. Kanske är han den bäst tecknande av världens alla bokpoliser. Och kanske är Connelly världens just nu bäste författare av polisromaner.

Han har inte tagit genren i en ny riktning, som James Ellroy och Ed McBain gjorde. Men han är en överlägset driven berättare, rapp och stilsäker, med känsla för vilande reflekterande tankar mitt uppe i den hela tiden framåtdrivande spänningen i själva handlingen. Jag skulle kunna strö synonymordbokens alla superlativ över Connellys intriger, personskildringar och dialog, men nöjer mig med att säga att hans böcker är klassiska nagelbitare som håller en i ett skruvstäd redan från första sidan.

I Dödens stad, den åttonde Bosch-boken på svenska, är det nyår i Los Angeles. Harry Bosch har haft oturen att åka på helgjouren. En hund har hittat ett ben. Hundägaren, en läkare, är säker på att benet kommer från en människa. Bosch följer efter hunden och hittar skelettet efter en pojke på de branta sluttningarna kring Laurel Canyon.

Pojken har blivit mördad. Skelettdelarna visar spår av svåra skador som härrör från långvarig, upprepad misshandel. Det är ett barn som under hela sin livstid fått leva med ständiga smärtor. Man finner frakturer på armar och ben som fått läka utan att ha behandlats av läkare. Det är skador som får den härdade rättsantropologen att börja gråta. Trots att han har sorterat ben i Chile, Kosovo och vid World Trade Center har han aldrig sett något värre.

Fallet betraktas ändå av den cyniska polisledningen som iskallt, eftersom pojken har varit död i tjugo år och ledtrådarna är obefintliga. Men pojkens öde väcker upp minnen hos Bosch av hans egen svåra barndom. Han börjar gräva i gamla polisrapporter och sjukhusjournaler och följer i spåren på alla tjugo år gamla fall med försvunna gatupojkar. Det envisa grävandet leder in Bosch på ett tunt spår som tar honom till en söndersliten familj i en värld som kunde ha hämtats från någon av hans namnes helvetesmålningar.

Samtidigt som undersökningarna förflyttar Harry Bosch bakåt i tiden och river plåstren av hans gamla känslomässiga skador, väcker den kvinnliga polisaspiranten Julia Brasher honom till liv i nuet på ett sätt han inte känt på flera år. Och trots att Bosch är väl medveten om de yrkesmässiga riskerna med ett sådant förhållande kan han inte stå emot de känslor han så länge haft begravda inom sig. Han lyssnar inte på varningarna från kolleger och chefer och är inte på sin vakt när Connelly lägger in den twist som får berättelsen att ändra riktning och tända en ny Rodney King-gnista i Los Angeles.

Plötsligt är Harry Bosch kalla fall det hetaste i hela LA. Bosch får kämpa som aldrig förr för att hålla kontrollen över både den hårt mediabevakade utredningen, ja, sitt jobb överhuvudtaget och sina egna känslor av skuld och skam och ilska. Som vanligt är han i ständig konflikt med kolleger, internutredare och polisledning. Boschs tjuriga egensinne och okonventionella utredningsmetoder retar gallfeber på ledningen i LAPD. Den bara väntar på ett tillfälle att sätta dit Bosch och tvinga honom att ta ut den pension han efter 25 års tjänstgöring har rätt till.

Bosch är obekväm, driven av sanningen, vem den än drabbar. Som karaktär är han en grubblande ensamvarg i Raymond Chandlers privatdetektiv Philip Marlowes anda. Han gillar inte att samarbeta, litar inte på någon. Ofta går han bakom ryggen på till och med sin lojale partner, den färgade Jerry Edgar.

En av de svåraste litterära konsterna är att hålla liv i en romanhjälte i serieböcker. Connelly kan konsten. I Harry Bosch har han skapat en så sammansatt personlighet att läsarens intresse aldrig svalnar. Serien tappar inte i intensitet. Snarare tvärtom.

Men slutet i Dödens stad skrämmer vettet ur en. Med avslutat fall går Bosch ut i den regniga Los Angeles-natten. Han gör det på ett sätt som ger fansen orolig nattsömn inför översättningen av nästa Boschbok - Lost Light.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons