Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borlänge sitter ohotad på toppen. Eller?

Annons

Kriminalitet och rockmusik. Det är två saker som satt Borlänge på kartan. Förklaringarna till att stan både genererat så många busar och så många rockband låter dessutom märkligt lika - det är en hård stad, det är en ung stad, det är en arbetarstad, det finns inget att göra, bruksmentaliteten... Drömmer man inte om att spela i Brage kanske det bara återstår två alternativ. Och det måste rimligen sätta någon sorts prägel på musiken.

- Nästan alla börjar spela punk eller hårdrock till slut. Det blir hård musik automatiskt, säger Victor Norén, som dock själv håller sig till något mjukare toner i sitt Sugarplum Fairy, den senaste Borlängekometen att lysa upp rockhimlen.

Tommy "Stommen" Andersson, Stonecakefrontare och rockkonsulent på studieförbundet Bilda, menar å andra sidan att det är bredden som präglar musiklivet i Borlänge.

- Det är väldigt rikt och blandat. Och tämligen trendfritt, man sneglar inte på vad som är kommersiellt gångbart, säger han.

Klart är i alla fall att vill man se stora band som exempelvis Hellacopters och Weeping Willows på en scen är chansen störst i Borlänge. Lika klart är det att ingen annan stad i Dalarna fött fram band av samma dignitet som de visserligen numera utflyttade Sator eller Mando Diao. Sedan får anledningen till den gynnsamma myllan vara vad som helst. Borlängeborna är dessutom mycket medvetna om sin ställning som Dalarnas rockstad. Och även om många menar att "det var bättre förr", så verkar de flesta vara överens om att vi ser en uppåt- gående trend just nu.

På senare år har den största enskilda musikhändelsen varit festivalen Peace and Love. En festival som växt från en ganska blygsam skala till ett jättearrangemang. I år är femte upplagan.

- Jag tror att festivalen kommer att påverka stan mer än man förstår i dag, säger Jesper Heed, som varit med från start och som sitter i festivalledningen.

Förra året blev en publiksuccé och i år utökar man till ännu fler scener, där allt från Marit Bergman till Motörhead kommer att kunna avnjutas.

Röster har höjts för att det lokala inslaget borde öka, något som inte är alldeles självklart, menar Jesper Heed.

- Det är en hårfin gräns. Det är bra att gynna det lokala musik- livet, men det får inte bli ett självändamål. Vi vill hålla en viss kvalité.

Samarbetet med Dalacamp, stans hiphop-förening kommer att fortsätta och festivalen vill även knyta fler av Borlänges arrangörer till sig.

Peace and Love bedriver förutom festivalen klubbverksamhet då och då under hela året och ordnar ibland båtturer på Östersjön.

En annan pusselbit i dagens rockscen är Rockhuset, som startade 1990 och drivs av kommunen. Efterfrågan var stor bland banden i stan att ha en samlad plats att repa på och kommunen ställde upp. Men replokaler är inte allt. Som ungt band kan man få en hel del hjälp med både det ena och det andra. Esa Ahonen är föreståndare på Rockhuset.

- Jag jobbar mycket med att få ut band att spela. Under det arbetet har jag faktiskt märkt en skillnad i attityd bland de yngre. Det är mycket mer samarbete över gränserna nu, säger han.

På Rockhuset repar allt från black metal till hip hop, etablerade band och nybörjare. Sammanlagt 20-25 band får plats.

Varför är det så bra musikklimat i Borlänge?

- Alla vill inte idrotta... Nej, men klimatet i många andra kommuner är mer ogint. Borlänge är en av få städer som har ett fungerande kommunalt musikhus som typ Rockhuset. Vi samarbetar också med Ungdomsprojektet Framtidspiloterna och med Ungdomens hus Cosmoz för att utveckla Cosmoz till att bli den främsta arrangören för ungdomslivemusik.

Replokaler finns på andra ställen också, men om det inte vore för utrymmesbristen borde fler samlas under ett tak, menar Esa Ahonen. Det skulle främja samarbetet ännu mer. Arbete pågår med en internetportal för Borlängeband, som kan fungera som en kontaktyta både internt och mot intresserade utifrån.

Esa Ahonens eget band Cryonic Temple andra platta Blood, Guts & Glory släpptes i höstas och satsar hårt på att nå ut i världen med sin brygd av klassisk heavy metal. Trots att bandet tar mycket tid så finns ändå energi kvar att lyfta fram yngre förmågor.

- Det finns de som tycker att jag är dum som hjälper andra band så mycket, men jag tror inte att vi förlorar på det. Vad jag lär mig i mitt eget band förmedlar jag vidare till band på Rockhuset.

Raden av rockklubbar i Borlänge kan göras lång - Mellotronen, Hurricane Bar, Stage, Klubb Caliber och Intro för att nämna några som passerat revy genom åren. En av de senaste är Klubb Desired, som håller till på krogen Stella Blu. Konceptet är att presentera ny, intressant independentmusik.

- Vi försöker ligga före vår tid och boka banden innan de slår, säger Håkan Peleback, en av de drivande i Desired.

Klubben startades av ett kompisgäng som tyckte att det inte hände något i stan. Från början hade man inga liveband, utan satsade på att spela skivor. Efter att ha varit på Bolanche från början flyttade klubben till Fly Bar hösten 2002. Nu är platsen Stella Blu. Och behovet har uppenbarligen funnits - det har kommit bra med folk på nästan alla arrangemang.

- Det har blivit bättre nu på sistone. Det är en tillväxt på publikfronten. Pop och rock har blivit i blickfånget igen. Det kommer mer klubbar hela tiden, senaste tillskottet är ju Beggars Banquet.

Håkan Peleback tycker däremot att de lokala banden inte ligger på för att komma ut och spela.

- Vi får inte mycket demos, det kommer mer från andra städer. Det verkar vara få Borlängeband som vill visa upp sig. Är de fega? Det är ingen som hör en i replokalen, säger han.

För de lokala banden har bland andra föreningen Bosse Brinner skapat speltillfällen. Den startades som en internetsida där lokala band kunde lägga ut sina låtar, men snart bestämde man sig för att bilda en musikförening i stället. I december 2002 hade man sitt första musikcafé, på kulturcentrum Asken.

- Vi hade lite problem med lokal innan, men vi frågade om vi fick vara där och det fick vi, säger Alex Wiman, en av föreningens grundare.

Sedan dess har ett antal musikcaféer hållits och föreningen har även varit inblandade i större arrangemang, som festivalen Cozfest på Cozmoz.

- Det behövs inte så mycket. I början tog vi pengar ur egen ficka och lånade grejer.

För närvarande är aktiviteten inte så stor. Alex Wiman satsar mer på sin nya förening, Borlänge Hardcore.

- Men det märks att det är andra grupper som vill starta musikcaféer efter vi drog i gång, säger han.

Vid sidan av de små finns också jättarna. Stans största nöjesetablissemang är duon Bolanche och S2 som ligger mittemot varandra på varsin sida Stationsgatan. Ja, räknar man bort Sälen under högsäsong så är det Dalarnas största nöjeshak och man har nyligen slagit sig in på Sveriges topp-100. Enbart Bolanche ligger på plats 96.

- Det är inga problem att få band hit, säger Benny Astor, som driver båda ställena.

Tillsammans med sina olika samarbetspartners presenterar man cirka 200 artistuppträdanden per år. Om det går lätt att boka band kan det ibland vara värre med publiken. Benny Astor har varit i branschen sedan början av 80-talet och tycker att det blir allt svårare att locka folk till spelningar, särskilt mitt i veckan.

- Kvalitén är bättre, men det kommer mindre folk på spelningarna, säger han.

- Folk har blivit mer bortskämda och kanske fått bredare intressen också.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons