Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bonddramatik utan regionalt fäste

Annons

Dalateatern vill att den nya pjäsens socioekonomiska inramning, den lilla bondgårdens kamp för överlevnad, ska ge en nerv och förankra skeendena i Dalarnas landsbygd.
Men det går inte. Det som I djurens ögon beskriver, ett småskaligt lantbruk med kor och grisar, med eget slaktande på gården, försvann i Dalarna för generationer sedan.
Hade I djurens ögon utspelat sig 1960-70, skulle det varit trovärdigt att de fulla fejsen funnits. Men pjäsen äger med Jugoslavienkrigen på 1990-talet som fond. Inte heller den spända relationen till de utlänningar som kommer till gården för bo där och att plocka jordgubbar är inslag med bäring på Dalarna. Pjäsen behandlar landsbygdsproblematik i allmänhet och inte Dalarnas glesbygdsproblematik specifikt. Trubbigheten i inramningen bidrar till att I djurens ögon inte blir någon helgjuten teaterupplevelse.
Det är synd att samhällsskildringen leder till en sådan avståndskänsla, en sådan klarhet över att historien utspelar sig någon helt annanstans i landet. För Ninna Tersmans manus är ett rakt, välskrivet och förvånansvärt naturalistiskt verk, fullt av en lättförståelig djursymbolik, dubbelexponeringar och upprullande familjedramatik.
Lantbruksfamiljen med pappa Hilding, mamma Mildred och hemmasonen Reine får besök av lokaltidningsreportern Ana, som en handfull år tidigare flydde från Bosnien.
En kärlekshistoria mellan Ana och Reine inleds, men Reines oresonliga svartsjuka leder till uppbrott och missfall på bröllopsdagen. Sakta ådagaläggs en historia upp där Reine i svartsjukeraseri våldtagit en tidigare gästarbetare, Elena från Ukraina, och fått ett barn. I ytterligare ett lager av berättandet framkommer det att Mildred miste ett barn, Mårten, också det på grund av svartsjuka - Hildings.
Flera episka grepp framstår som yxade rakt ur klassisk svensk berättartradition med namn som Moberg och Delblanc. Här är patriarken som styr och trycker ned genom att deklarera att alla "inte begriper" eller är efterblivna. Själv kan han inte simma men när grabben glädjestrålar över att ha erövrat Grodan i simskolan tycker gubben att han gör sig märkvärdig och kastar ut honom i tjärnens svarta vatten. "Simma då!"
I själva verket är det patriarken som upplever sin manlighet, själva grunden för gårdens existens - reproduktionsförmågan - som hotad. När han var 15 år och fick påssjuka konstaterade hans mor att han aldrig skulle bli far. Första sonen måste därför vara någon annans, anser han. Mildred påstås varit otrogen med hans bror.
Den unga kvinnans entré på gården katalyserar bondmorans länge uppskjutna uppgörelse med sitt förflutna. Hon tar kontakt med den bortadopterade Mårten och hon skickar pengar till kvinnan som Reine våldtog under den tid Reine sitter i fängelse.
I takt med att hennes syn försämras skärps de synska sinnen som är självklara i berättandet. Hon vet var alla befinner sig utan att se dem. Hon ser också deras framtid i sin kortlek.
Djuren befinner sig i en lättläst parallellvärld. Det här är människor som kommunicerar om något helt annat när de nära nog konstant tycks upptagna av repetitiva ordbyten om var på gården den namnlösa hunden och den namnlösa katten befinner sig. I en ouvertyrsliknande inledning står människorna trångt som i spiltor och fläktar flugor med armen som en svans på ryggen.
Reines karaktär visar sig i ett hämndmord på en grävling. Han har en råttfälla i fickan och torkar av sig hunddräggel på bröllopssmokingen. Han är inte illa berörd av slaktens ångestskrin och rör sig i en rovdjurskoreografi.
Hunden anfaller Hilding när denne har Reines jacka på sig. Ana överväger att ta med sig en kattunge till Bosnien, men avstår. Anas vän, Davor, den blivande gudfadern, upplevde i Bosnien hur systern våldtogs. När han får klart för sig att också Reine är en våldtäktsman skjuter han Reines hund.
Också Bosnien och Sverige parallellställs. Det är samma byar, samma berg, samma goda dricksvatten. Samma manliga övergrepp på kvinnor.
Samtliga i den svenska familjen visar en grundmurad vardagsrasism. Mildred är besatt av Anas hårfärg; ju blondare ju bättre. Hilding betraktar jordgubbsplockarna som halvmänsklig arbetskraft.
Reine deklarerar att han är obehaglig till mods med svenska tjejer, men att han känner sig trygg med utländska. Senare exploderar han i hat - utländska tjejer är alltid otrogna. Davor vrålar Reine "svartskalle" åt.
Berättandet har svårt att få fäste i en scenografi som har en molntematik och som arbetar med lutande klossar. Det är öppna scenbyten; skådespelarna tvingas till långa och dramatiskt stendöda sekvenser med klossflyttande. Jag sitter och längtar intensivt efter ett stadigt köksbord, en köksbänk eller en grov köksstol istället för denna misslyckade sceninramning i vilken allt tycks äga rum i knähöjd.
Den musikaliska världen i I djurens ögon äger är minimalistisk och tämligen omärklig, vilket förvånade åtminstone mig eftersom Peter Bryngelsson på förhand deklarerade att teatermusik bör vara fristående och definierad och inte ha en ackompanjerande eller förstärkande roll. Ljudillustrationerna är effektiva. Hundskall. Kråkkrax. En bilmotor som stannar. En råttfälla som slår igen.
I skådespelarensemblen utmärker sig två aktörer. Åsa Widéen gör en nervig och intensiv Ana. Jan-Erik Emretssons Hilding har en bredbent närvarokänsla och visar mot slutet den kraft han måste uppbåda för att hålla sina livslögner på avstånd. Björn Olsson ger ett osäkert intryck som Reine och saknar skådespelarverktyg för att landa i sin karaktär.
Lena Lindgrens Mildred är till en början charmig men efter hand stel och något enformig i gestaltningen, vilket personregin borde gjort något åt. Davors något otacksamma roll hanteras väl av Petter Stefansson.
Slutligen är det jättetråkigt med en urpremiär i en pyttelokal som trots detta är långt ifrån fullsatt.
JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons