Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bond den samme sedan 1953

Annons

Filmen bygger som bekant på Ian Flemings första bok om Bond, Casino Royale (1953), även om handlingen har flyttats till nutid. Huvudmotståndaren till denne ur-Bond är den mystiske Le Chiffre.

Hos Fleming hotar han de västliga demokratierna genom att finansiera en rad strejker bland franska kommunistiska arbetare. Det kalla krigets skugga gjorde det lätt att skilja mellan ont och gott.

I den klassiska essän Berättarstrukturerna hos Ian Fleming (1965) hävdar Umberto Eco, en av semiotikens frontfigurer, att myten om James Bond behöver denna polarisering för att bli livskraftig.

Genom denna essä gav Eco legitimitet åt den långa rad av Bondstudier som följt sedan dess, och den kan även bidra till förståelsen av den nya Bondfilmen.

Eco identifierar en fast uppsättning grundläggande element (14 närmare bestämt) som bygger upp alla Bondberättelser. Det gäller exempelvis kontrasterande roller av typen Bond/Den onde, Bond/Kvinnan eller Den fria världen/Sovjetunionen.

Motsättningar kan även vara fokuserade på värden som Plikt/Uppoffring och Kärlek/Död.

Dessa element kombineras på ett förutsägbart sätt. I romanerna skickas alltid Bond till en viss plats för att spåra upp en plan för maximal ödeläggelse kombinerad med storskaligt svindleri.

Planen är uppgjord av ett ondskefullt monster av icke-engelsk härkomst som allierar sig med västvärldens fiender. När Bond tar strid träffar han på en kvinna som kontrolleras av den Onde.

Kvinnan har blivit frigid och olycklig genom hårda prövningar, vilket förberett henne för tjänsten hos den Onde. Genom mötet med Bond återfår hon något av sin mänskliga helhet.

Bond befriar kvinnan men tillfångatas och torteras av den Onde, som ändå besegras till slut. Bond vilar ut hos kvinnan men förlorar henne i slutscenerna.

De många Bondfilmerna leker med förutsättningarna men lämnar aldrig det ursprungliga konceptet helt och hållet. Har producenterna bakom Casino Royale följt reglerna? Döm själva!

Kriminalgenren producerar ingen ny information, säger Eco. Den "låtsas uppskaka läsaren" men inbjuder i själva verket till eskapism genom att "berätta inte det okända utan det redan bekanta".

I Bonds tidlösa kamp mot ondskan kan varje läsare känna sig delaktig.

Populärkulturen är känslig för nya signaler i samhället. Här ligger emellertid också svagheten i Casino Royale. De avgörande konflikterna blir inte särskilt tydliga.

Mads Mikkelsens Le Chiffre finansierar ett nätverk av internationella terrorister. Genom att slå ut honom kan Bond strypa tillförseln av pengar till terroristerna.

Visst speglar filmen en förändrad verklighet, men den riktigt allvarliga Ondskan blir avlägsen, abstrakt och konstlad.

Terroristerna dyker upp då och då i handlingen, men mest för att kräva tillbaka de pengar som Le Chiffre är skyldig dem. Jag kommer på mig själv med att tycka lite synd om Mikkelsen, och det var nog inte meningen.

I medias rapportering kring jakten på Al-Quaida finns misstanken att det stora nätverket är mycket löst sammansatt, om det över huvud taget existerar.

Världen har blivit svårbegriplig, men de stora mytiska berättelserna kräver att det ska vara lätt att identifiera fienden. Daniel Craigs 007 har en svår uppgift.

Den utdragna pokerduellen mellan Bond och Le Chiffre på kasinot i Montenegro är tänkt att bilda en höjdpunkt i Casino Royale men liknar mest ett parti Svälta räv.

Det hjälper inte att ett välregisserat rallarslagsmål mellan Bond och några av terroristerna lagts in då spelarna tar en bensträckare (Bond vill förhindra att terroristerna dödar Le Chiffre).

James Bond skulle behöva större uppgifter för att fylla ut sin nya smoking.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons